Jag är på Sahlgrenska under några dagar för 3 års kontroll efter en multivisceral transplantation. Men idag är det röd dag och inga planerade undersökningar så jag har fått tid att bara vara. Det behövs för det väcker så mycket minnen att åter befinna mig på den här platsen där mitt liv kom att på ett så tydligt sätt avgöras. Jag har upplevs det svåraste och samtidigt det allra vackraste här.
under dagen läste jag det jag skrev då år 2023 och jag hittade en text som fångade mig för att den gör det så tydligt var jag befann mig då mentalt och var jag är nu. Jag är en helt annan.

2023 – året efter den ettåriga sjukhusinläggningen. Efter transplantationen. Efter förlusterna av hälsa, barn, man, karriär och pappa. Jag skrev om hur det kan kännas och hur jag gjorde för att orka börja om med livet.
Hur har jag gjort för att orka fortsätta leva?
Tid för mig själv åt mig själv är svaret.
Jag valde att ha tid för att vara, tänka och känna. Läsa det jag hade lust med. Gå ut i skogen när jag ville. Laga den mat jag var sugen på. Så pass mycket tid att jag de flesta dagar blev uttråkad men stod ut med det och fortsatte att ge mig mer tid. Just den här perioder var läkning och att hitta mig själv, min mening och min riktning i livet, mycket viktigare än att fylla almanackan med aktiviteter.

Jag trodde nog att det kanske skulle vara det omvända – att när jag varit så svårt sjuk och begränsad i livet under lång tid och sen får hälsan och alla möjligheter tillbaka då kastar jag mig ut med huvudet före. Så hungrig och svältfödd på upplevelser. Tacksamheten över allt man åter kan göra i livet skulle strömma genom kroppen och få mig att aldrig vilja något annat än just det – att leva. Leva så jävla mycket, så snabbt, så bra och så hårt.
Men istället fann jag mig på second handbutiken med en trasmatta till mitt hem i handen. Jag bonade in mig. Gjorde fint i i min koja och stannar gärna där. Låste världen ute och mötte den i portioner, när jag ville öppna dörren. Att bo på sjukhus och vara beroende och utlämnad åt andra, där vem som helst när som helst bara kan gå rätt in i ditt rum, just för att det ju egentligen inte är DITT rum – det ger dig ingen möjlighet att i ensamhet i lugn och ro läka.

Det var inte så att jag var helt instängd och isolerad under 2023 när jag väl kommit hem. Inte så att jag bara låg hemma utan att hitta på något. Absolut inte så, men jag spenderar mycket tid i mitt hem, självvalt. Istället för att jag proppa schemat fullt med aktiviteter och vänner, så som jag trott att jag skulle göra och som jag vanligtvis gör, så räckte det för stunden gott med att jag började jobba heltid, träna, dansa och träffa familj och vänner någon dag i veckan. Resten av tiden behöver jag till mitt. För hur skulle jag kunna kasta mig ut i världen  när jag knappt vågar lite på att min kropp denna gång skulle hålla? Fanns livet där för mig nu? Jag var inte helt så säker på det. Jag ville ALDRIG mer uppleva och gå igenom det som jag gjort under de senaste 10 åren. Jag klarar inte en vända till, inte av att bygga upp livet för att sen förlora det. Jag behövde samla. Mod och tro på framtiden. För att våga lita på att livet skulle bli bra nu behövde jag vara så jävla modig. Jag sökte efter kraft för att åter bli motståndskraftig, hopp för att känna liv och lust. Jag behövde också bearbeta allt som hänt under mina sjukdomsår för när jag var mitt i sjukdomen handlade allt bara om att överleva.

Sorgen efter pappas bortgång var påtaglig under det här året. Jag vet inte hur många promenader jag var ute på med pappa under år 2023 men många blev det. Det är speciellt att promenera med någon som dött men det var både fint och vemodigt. Jag och pappa gör det fortfarande – promenerar och jag berättar då om allt bra som händer mig och pappa blir så lycklig och stolt. Vi kommer promenera tillsammans resten av livet.
Separationen med Niklas var på många sätt redan läkt 2023 men jag hade fortfarande tankar som måste tänkas även där. Och jag behövde minnas, mycket var som en hopklistrad dimma där jag vevade med armarna för att nå fram till minnesbilden och förstå vad den innebar. Vad hade hänt egentligen? Inte bara med Niklas utan ALLT: Alla operationer, sjukhusinläggningar, komplikationer, de bemötanden från vårdpersonalen gjort gott men också de som lämnat mig med så starkt obehag att jag upplevde det som psykisk terror att vara beroende av andras hjälp, respiratorn, sonden, ärren…även mardrömmen skulle få sig ett ansikte så att jag kände igen den om den kom men främst för det motsatta, att jag skulle vara trygg med att den inte var där. För att i stilla ro andas djupt behövde även hoten vara noga utstuderade, utstakade och uträknade. 

Det var inte en lätt period i mitt liv. Tacksamheten att få kroppens funktion tillbaka fanns alltid där men det var ju inte allt i livet. De senaste 5 åren hade varit en turbulent tid där jag gjort stora förluster och jag fann mig nu i min ensam i min lägenhet. Utan Niklas och utan pappa. Också utan den karriär som jag alltid sett att jag skulle ha haft. Även om den inte varit utstakad så hade jag planerat för att vid den här åldern vara högutbildad, ha ett yrke med bra lön och en familj. Nu var min arbetssituation inte alls så utan istället jobbade jag som personlig assistent med en lön som bara räckte till det nödvändigaste. Det stressade mig att ha en så stram ekonomi, att inte ha råd med det oförutsägbara (som en bilreparation eller pappas gravsten). Och någon familj såg jag inte skymten av. Istället satt jag ensam och försökte reda i mina tankar och känslor. Jag lugnade ner min stressade hjärna och sa till mig själv att var sak har sin tid och att min tid kommer,  på alla sätt kommer det bi bättre, men just här och nu måste jag ta det lugnt och avsätta tid för läkning och kraftsamling. Det är ok att inte må bra nu fast du fått livet åter. Tränade på att lägga bort skulden. Allt har sin tid och nu är sorgen och vemodets tid. Sen kommer annat

Många gånger återkom jag till ett citat som gett mig styrka:
”Enda gången jag backar är när jag tar sats”

Jag såg all den tid som jag spenderade i soffan som en språngbräda mot en annan framtid den dagen då jag hade kraften. För helt ärligt så fanns inte orken att styra upp mitt liv mer där och då. Jag kunde många gånger slå på mig själv och anklaga mig för att vara lat och dålig på att känsloreglera men sen kom jag på bättre tankar och insåg att det jag varit med om krävde bearbetning och att det inte alls hade med någon slapp karaktär att göra att jag just där och då inte tog mig för mer. Det var snarare det som skulle komna att rädda mig, klokskapen att stanna kvar i de svåra och stundtals hjärtslitande minnena. Impulserna av att vilja mer och bort från det tunga fanns där men jag stålsatte mig och gick ingenstans utan mötte allt som kom. Livslusten fick jag bara lita på skulle växa senare och då skulle saker ske för att jag fick dem att göra det. Det var också något som jag var noggrann med att ha med i mina framtidsplaner (för att inte hamna i offer mentalitet, den har jag inget till övers för) att allt som händer gör det för att man tar tag i saken och ser till att det sker och när jag var klar med bearbetningen skulle jag ställa mig upp och börja bygga min framtid. Jag kan inte ligga kvar i soffan och tro att livet ska bli bättre och att drömmarna ska slå in om jag inte går mot dem. I slutendan är det upp till mig. Det synsättet kan bli kravfyllt och skapa ångest när man inte orkar göra något åt sin situation, så som det var då under 2023, men jag skulle vilja vända på det och säga att det ju också gör att man känner att man själv har makten över sitt liv. Och det är en härlig känsla! Kan man se bearbetningen och vilan som en språngbräda mot högre höjder då blir det lättare att tillåta sig landa. Som sagt: Enda gången jag backar är när jag tar sats.

Och det det var ju inte så att inget hände efter sjukhuset och att jag bara låg hemma och förlamades av alla minnen. På de första 6 månader som jag varit ”fri” hade jag hunnit börjat jobba heltid, engagerat mig ideellt, fått en liten tjänst som samordnare  över sommaren, börjat träna, börjat dansa och gått på kör. Så något hade jul faktiskt redan hänt även om jag ibland inte kände det. Jag var van vid att mitt liv var mer. Men då gällde det att ha tålamod och tillförsikt.

Och nu sitter jag här i slutet av maj 2025. Jag läser det jag skrev då för två år sedan. Jag vill krama om mitt gamla jag och tacka henne för att att hon förstod att hon behövde tid och att hon ändå höll hårt i hoppet om något bättre trots vissa tvivel. För nu är jag här, med hälsan, med livslusten som en självklar och ivrig följeslagare, med hjärnan som sprutar ideér och nyfikenheten att lära mig mer. Jag vill skriva, föreläsa och bygga vidare på mitt nystartat företag (Nordel talks). Med humor och skratt vill jag möta framtiden. Äntligen kan jag använda mina erfarenheter och vända de till en styrka. Och responsen och mottagandet som jag fått är omskakande (bara på positiva sätt). Inte kunde jag ana att jag en dag skulle få möjligheten att stå framför människor, påverka deras känslor, få dem att gråta och skratta tillsammans. Det betyder något för dem att höra på min historia. Att den mitt i det förfärliga ger hopp. 

Bara bra saker ligger framför mig nu och det är upp till mig att se till att det händer – jag är redo. Äntligen! Jag har tagit sats i 10 + år nu så det är dags att hoppa långt.

 Så tack Inéz för den tid då du stannade upp. Jag vet att det inte är ditt forte att ta det lugn och ha tråkigt men du behövde det verkligen. Dina erfarenheter och din historia är på många sätt så tung att den behövde få landa i dig innan du inför andra klädde den i ord. Men nu är det dags att berätta. Och lyssna och lära av all den erfarenhet och klokskap som du möts av när du är ute och föreläser. WOW att livet kan vara så här bra! 

Nu är det skördetider!