Idag har varit en väldigt känslofylld dag och det är när jag har det tufft som jag behöver få skriva av mig. Men ni behöver inte vara oroliga, jag behöver få bearbeta allt och på det stora hela så har jag inte mått så här bra på många år! Jag njuter av livet med en frisk kropp – går på konserter, umgås med familj och vänner, trivs på nya jobbet med fina kollegor, dansar, tränar, går på bio, är i naturen och spelar i orkester. Livet rör sig och det stortrivs jag med.
Men jag kämpar samtidigt med tankar och känslor som har en tendens att komma med full styrka när jag inte har haft någon tid för återhämtning under en längre period. Så idag kom smällen.

Sorgen efter pappa bortgång för 2 år sedan trycker på. Jag saknar honom så sinnes mycket! Det finns ingen som jag önskar kunde få se hur bra jag mår nu som han. Och dagarna då jag känner mig liten och tvivlar på mig är det extra tomt att han inte finns där. Min största supporter.
Tomrummet efter honom kommer jag bära med mig resten av livet. Och ibland behöver jag gå in i det rummet. Idag var en sådan dag. En tvivel-på-livet-dag.

Jag gick tillbaka i minnet från när jag, pappa och min lillebror satt med läkarna som berättade att det gått hål på kammaren i pappas hjärta och att de inte gick att laga. Jag blev fysiskt illamående, kändes som att syret tog slut i rummet.
Det, och andra livsavgörande stunder i mitt liv skriver jag om idag.

Det får inte gå hål på hjärtan.
Det kan jag inte gå med på.
I den världen gråter jag floder.
I den välden blir jag rastlös och får ångest.
I den världen springer jag snabbt för då hinner inte hål i hjärtan ifatt.
När hjärnan har fullt upp dyker inte existentiella tankar och brustna hjärtan upp.
Det får inte plats, det finns inte tid.
I den världen är det svårt att vila, svårt att stanna upp.
För då kommer tankarna på att allt kan ta slut när som helst.
För vem som helst.
Att alla ska sluta leva.
Att saknaden efter alla som går före ska komma, för alla, om man inte går först.
Varför är det så?
Varför gör förlusten av en kär så jävla ont?

Sorg som omsluter en inifrån och gör det svårt att andas.
Rödsprängda, tårfyllda ögon
Snor ur näsan
Kippande bröstkorg med oregelbundna andetag
Förvridet ansikte
Nertböjt huvud.

Samtidigt hör jag svaret:
Allt ligger i kontrasterna.
Ingenting kan existera utan något att mätas mot.
Det finns liv och då finns död.
Det finns mening och då finns meningslöshet.
Liv, liv åter liv i all oändlighet blir inget liv att leva. Inget står på spel, vad ska då kännas?
Det finns ingen ton i livet om inte vibrationen i strängen också kan stanna.
Ljud behöver tystnad för att höras.
Känslor behöver motkänslor för att kännas.
Och återigen, liv behöver hot om avslut för att levas.
Det måste stå något på spel. Vara förgängligt.
Jag håller hårt i den trösterika tanken i de stunder då det känns så svårt att vara människa.

Vem har sagt att livet bara ska fyllas med positiva känslor?
Det är i de tunga, avgörande erfarenheterna som man hämtar kraft och sats för att kunna svinga sig upp i trädtopparna.
Jag vet, för ju mer jag upplever av sådant som att pappor kan få hål i hjärtan, att partners kan överge när man mår som sämst, att hopplöshet kan komma men blir till nytt hopp, att någons död kan fylla en annan människa med mer tid på jorden, ju mer sånt jag vet desto tydligare kan jag höra mina näras hjärtslag, kan jag se kärleken mellan människor och hur den bär dem, kan jag förlåta när det blir för svårt, kan jag känna sommaren och se när naturen så tydligt vaknat till liv.
Ja, men det är väl självklart att man ser att sommaren är här, kanske du tänker.
Men det är svårt att förklara hur mina erfarenheter från de senaste åren påverkat och förändrad mig.
Jag SER, KÄNNER, HÖR, DOFTAR och UPPLEVER mer än tidigare.

Allt är mer nu.

Det kan till och med göra så fruktansvärt ont när jag ser vackra ting och samtidigt vara så otroligt meningsskapande och rörande. Det finns något så skört i det fina, jag tror det är därför jag blir så berörd. Jag har också blivit bra på att vara i stunden och njuta samtidigt som jag bär med sig vetskapen om alltets förgänglighet.

Jag är mer vid liv än någonsin och i kontrasternas värld sprängs dörrar till nya rum inom mig.