Min lediga tid upptas till stora delar av inre konflikter och kognitiv dissonans.

När andra med något drömskt i blicken pratar om egen tid, tid att bara vara och kunna koppla av, då inser jag att skillnaden i den upplevelsen, att vara med sig själv och den egna hjärnan, för oss är större än vad helvetesgapet är djupt.

Själv föredrar jag all yttre stimulans som bara går för att släcka mina egna tankar. Kasta gärna fram ett högskoleprov, en konfliktfylld situation att lösa eller en häst på rymmen där mitt enda redskap till infångsten är ett lasso. Helst allt i en tät sammanflätad tidsrymd. Tvinga mig fokusera hårt på skeenden i yttre verkligheten så att jag får avkoppling en stund från den inre. Återhämtningen kommer för mig i tungt belastande och krävande arbete. Där kan jag vila. Men ge mig inte en ledig lördag för egen tid och ledighet. Då är jag garanterat både uttråkad och utbränd redan på söndagen.