Önskar att kunna göra något speciellt av det liv jag nu fått med hjälp av så många personers ansträngningar.
Jag vet att jag ju egentligen inte har något ansvar att bära, jag valde ju aldrig att bli sjuk och behöva hjälp, och vården erbjöd inte mig personligen ( för att jag är jag) hjälpen, utan där ska finnas hjälp till alla. Det är iaf målsättningen.

Men det gnager ändå i mig. Någon har förlorat livet för att jag ska kunna leva, och så många har lagt sin tid och kunskap för att hjälpa mig. Och jag vet att alla som behöver faktiskt inte får genomgå en multivisceral transplantation. I Sverige görs bara i snitt två per år, och det är verkligen inte så att alla länder i världen ens genomför dessa operationer …

I mitt fall så var det inte ens läkarna som först tog upp transplantation som alternativ utan det var jag och mamma. Vi har tillsammans kämpat för att jag ska få göra det. Så att operationen blev av och gick bra är jag så otroligt tacksam för. Och jag kan inte låta bli att känna ett ansvar för att nu förvalta den andra chansen till liv som jag fått.

Men det är inte alls bara något dåligt. Det är också en motivator – en motor som får mig att gå en extra mil när det känns som att bara ett steg till är för jobbigt.

Tacksam. Tänk vilka stjärnkirurger som opererade mig – de jobbade skift eftersom det tog så lång tid att byta alla organ. Jag har fått träffa dem både innan och efter operationen och de är så proffsiga och trevliga. För att inte tala om alla andra läkare som tagit hand om mig. Och sen: sjuksköterskor och undersköterskor; de är dem som varit mitt största stöd. Då jag var inlagd så lång tid blev dem mitt sociala nätverk för det är dem som finns där dygnet runt. De hjälper och lyssnar när det känns väldigt tungt. För vissa månader har det känts svårt att orka och min hjärna har velat stänga ner. (både innan och efter operationen). Jag har inte pallat med tristessen, att ha så ont i kroppen och ovissheten. Många dagar har jag inte ens dragit upp persiennerna inne i mitt sjukhusrum om man säger så….

Trots att det bara är ca 3 månader sedan jag blev utskriven från sjukhuset så har det hänt så mycket. Ibland känns det inte så men jag ska försöka ge dig en bild över hur det känts att ”bli frisk” och ”få livet tillbaka”: tänk dig att du blir uppryckt med dina rötter – allt som du byggt upp i livet tas ifrån dig (förutom familj och vänner). Sen tvingas du befinna dig i ett tillstånd där allt handlar om att överleva – i flera år. Efter det så kastas du ner i vardagen igen bara det att du har ingen vardag kvar för du har varit sjukskriven i 5år!!! Så du måste starta om på nytt. Med en lite lagom traumatiserad hjärna dessutom. Det var ju inte så att allt som jag gjorde förut bara fanns där och väntade på mig. Jag började jobba på en gång men jag hade ändå en massa dötid hemma ensam. För sist jag inte bodde på sjukhus så var jag gift och levde med N, så bara det var en stor omställning. Och alla de fritidsintressen som jag ägnat mig åt tidigare var ju avslutade för länge sedan… så jag hamnade i att behöva kämpa emot att bli allt för deppig över min situation. Jag är ju van att göra 1000saker varje dag så att ha så lite att göra tyckte jag var jättejobbigt. Ensamt och mörkt. Men då kom den återkommande tanken:

inget kommer hända i ditt liv om du inte ser till att det händer Inéz!!

den tanken är så bra för den peppar mig och jag faller inte offer för min situation. Och man ångrar sällan att man trotsar den deppiga och trötta rösten i huvudet som säger att det är dags att ge upp.

Så nu har jag. 3 jobb: ett för ekonomin, ett för mitt sociala välmående och ett som känns otroligt meningsfullt. Och jag går på kör, tränar, dansar,är mycket i naturen, träffar familj och vänner och dejtar:) och när jag aktiverar mig mår jag verkligen bra!

Hoppas du som läst så här långt kan känna dig lite inspirerad av det jag skrivit – att aldrig ge upp även när det är riktigt rysligt!! Omge dig med dem du älskar och gör lustfyllda saker.

As simple as that <3<3<3