På ett sätt kan det ibland kännas som att tiden stått still eller snarare att sjudomstiden och allt helsike som det har inneburit har varit en livstid. Att jag alltid haft det så. Men det är inte sant, jag hade så många år innan jag blev allvarligt sjuk som jag är så otroligt tacksam för för de åren gör att jag vet vem jag egentligen är – som frisk. Men samtidigt så händer mig så mycket…varför händer det mig så mycket, kan jag inte få en paus snart?? hehe….Jag behöver verkligen få en tid där jag kan få känna stabilitet, hinna bygga upp mitt liv så som tex jobb, intressen, vänner och familj. Jag hoppas så innerligt att den tiden kommer nu…jag är på så god väg – har redan 3 jobb som jag trivs på. ja, det ligger i min personlighet att tycka om att ha ett högt tempo och jag är så glad att jag kan börja ha det igen. jag har verkligen varit så understimulerad under så många år nu där jag under långa perioder ocskå varit inlagd på sjukhus. Även under den värsta coronatiden – då läg jag i vissa perioder helt ensam utan att kunna ha besök. Riktigt mentalt svårt för en rätt så rastlös och social figur som mig.

Och det har ju hänt en del sen jag skrev sist…Mest bra saker. Men jag vet att jag har en tendens att skriva om de dåliga. Så tro mig även om jag nu berättar om vissa delar av mitt liv så är det ju inte allt såklart.
Jag blev utskriven från sjukhuset, efter att ha varit inlag i ett år, i feb/mars och på en gång började jag jobba. Som jag längtat efter att kunna tjäna mina pengar och förhoppningsvis börja anstränga mig för att nå mina mål rent karriärmässigt.
Sen fyllde jag år och den natten kunde jag inte sova för att jag plötligt hade fått så ont i magen, under revbenen. Så jag fick åka till akuten. Det blev en onödigt lång sjukhusvistelse pga platsbrist på sjukhus och ekonomisk pressad sjukvård tyvärr, och jag hann under dessa 6veckor bli van och beroende av ketogan igen. Det var jag så ledsen över för jag hade precis någon månad innan tagit bort all smärtlindrande medicin och det var så skönt att ha blivit av med det. För det är ju ingen hemlighet att det gör något med hjärnan och kroppen så att sen kunna ta bort det efter så många år som jag haft det och i de doser jag haft, det är inte så lätt. Jag har fått både rent fysiska symtom och psykiska. Men jag klarade det och jag var stolt över det. Så hamnade jag i det igen pga smärtan…men nu har jag tagit bort all medicin återigen och jag är kanske ännu stoltare denna gång. Att jag bara klara det!! Jag bara gör det fast det är så tufft, men jag vet vilka vinster jag kan göra på lång sikt, då får jag tillbaka mitt liv. Att leva med mediciner som är så starka och beroendeframkallande är trots allt bara en kortsiktigt ”lösning” ( som man ju absolut behöver vid smärta) men nu har jag ju inte ont längre. Så då ska skiten bort=)
Det visade sig att smärtan kom pga stenar i gallgångar, och efter att ha varit inlagd några veckor så gjordes en ERCP där man sprängde stenarna och rensade fint i gallgångarna. Jag fick sen veta att även min galla är transplanterad något som jag inte hade koll på faktiskt. Och att det finns en ökad risk för stenar efter en transplantation, inget jag kan påverka. Men väldigt snabbt efter ingreppet så var smärtan borta, vilken lättnad! och jag fick åka hem dagen efter.

Så nu är jag på gång med livet igen. Och jag kastar mig ut med huvudet före.
Jag kom nyligen hem efter att ha hälsat på min närmsta vän Freddy och min gudson Hector utanför Falun. Det är den första resan jag gör på flera år. SÅ SYMBOLISKT viktig!

Jag ska inte låtsas som att allting bara är lätt: jag kämpar verkligen, dels så har jag utsättningssymptom från ketogen som gör att jag knappt kan sova och ger en otroligt svår känsla av muskulär orkeslöshet och initiativlöshet. Men jag vet om att detta hör till just den närmsta tiden efter att man slutar med starka opioider, så jag låter inte det ta över eller styra mig. Istället gör jag ofta tvärtom; jag bokar upp mig på aktiviteter som jag vet gör gott för mig i längden. För att bara ligga hemma och ruttna nu när jag äntligen har en fungerande kropp, det finns det inte tid för!!

För ca två veckor sedan fick jag, min familj och pappas vänner äntligen ge honom en fin och minnesvärd begravning. Och det blev så himla fint!! jag är överväldigad av att få träffa alla som kom och deltog, det är så fint att se vilka andra härliga relationer som pappa hade och att han var så älskad inte bara av mig. Så stort tack till er alla som var med<3<3<3

Idag kunde jag för en stund se mig utifrån och jag insåg då att det var som en scen i en dramafilm:
Jag körde bil på motorvägen och tittar upp mot den blåa himlen. Alltsom passerar mig, naturen och sommaren var så extremt vackert. Det sög till i magen – och tacksamheten över att jag levde bara sköljde över mig så starkt. Tårarna började rinna ner för mina kinder och jag ville skrika. För att sekunden senare tänka på min älskade pappa och då kom också sorgen så starkt. Jag drog på mig ett par solglasögon (räddaren i nöden) och lät alla känslor komma samtidigt:
Tacksamhet till livet, sjukvården, familjen, vännerna och den stora sorgen för att pappa inte får vara med i sin livskropp och se mig återfå mitt liv.

Jag önskar er alla en riktigt fin sommar!!
Ta hand om varandra, det är det som betyder något i längden // Inéz