Jag gnuggar mig i ögonen. Öppnar dem men kan inte riktigt förstå vad jag ser….en framtid…för mig?

Jag märker vad som händer med mig fast samtidigt hänger jag ändå inte riktigt med…kan jag må så här bra?

Jag äter och njuter, varje dag utan att få ont i magen….

Jag vaknar på morgonen utan att buken är så svullen att jag knappt kan resa mig upp…jag kan röra mig fritt och behöver inte anpassa mig efter smärtorna.

Jag börjar boka in saker för nu kan jag ju genomföra dem. Jag behöver inte ställa in pga sjukdom.

Jag kan lita på kroppen, den mår bra, dag efter dag.

Så jag stämmer träff med vänner, bokar in frisör, besiktar bilen, går på möten.

Andra kan räkna med min närvaro.

För bara något år sedan var jag och mamma på en kurs/träff där man skulle diskutera döden.

Vi gjorde det för att förbereda oss så gott vi kunde.

Jag tränade på att börja dö, mamma på att överleva sorgen.

Den var ju så nära.

Vad är det som håller på att hända?

Ska jag överleva och leva?

Ska jag få mitt liv tillbaka?

Jag är fortfarande så ovan vid att må så här bra fysiskt så jag måste påminna mig själv om att det är på riktigt.

Jag har nu en kropp som bär mig.

Ett tempel där jag trivs.

Livet finns framför mig och med små steg undersöker jag nu alla mina möjligheter.

WOW!!