I slutet av Maj 2021 fick jag äntligen samtalet om att jag nu var uppsatt på väntelistan för att genomgå en multivisceral transplantation. Även om beskedet skapade mycket känslor inom mig så var den största känslan lättnad – nu fanns det äntligen hopp om att jag skulle kunna få börja leva igen. ”Hoppet är det sista som lämnar en människa”, jag kan ärligt säga att i perioder tror jag hoppet faktiskt lämnat mig och jag har då varit tvungen att stänga ner hela mitt känsloliv och bara försökt andats och överleva för att sen i framtiden återigen hitta hoppet och hålla fast vid det. Men att tappa hoppet är läskigt för då finns inget att hålla fast vid. man hamnar liksom på djupt vatten. Då har jag överlevt för andras skull och för att alternativet ( att ta mitt liv) skrämmer mig.

Men så kom dagen till slut, 285 dagar senare. Ett telefonsamtal som jag har försökt föreställa mig att få men där det inte alls blev som jag hade tänkt mig. Jag kommer skriva mycket mer om det här senare, men jag är inte tillräckligt stark ännu. Jag börjar bara tok-gråta när jag tänker på det så jag undviker för mycket detaljer än så länge. Men så här gick det till när jag fick reda på att jag skulle transplanteras:

2 dagar innan telefonsamtalet kom fick jag reda på att min pappa hade fått en dödlig skada på hjärtat och att han bara att dagar till vekor kvar att leva. Det kom som en chock för oss alla, pappa hade varit en fullt frisk 78 åring innan detta hände. Han stod mig också så extremt nära- under de senaste 2 åren då jag varit så sjuk så hade han hjälpt mig med allt och vi har setts eller hörts dagligen. För mig har transplantationen varit en målbild för att jag har sett framför mig hur jag sen ska bli frisk och då kunna ge tillbaka allt det som pappa gett till mig – jag hade planerat att vi skulle bo ihop och att jag skulle få ta hand om honom när han åldrades. Jag såg mycket fram emot att få skämma bort min älskade pappa! Efter allt han tvingats gå igenom pga min sjukdom! men så blev det inte. och sorgen och saknaden är svår att bära.

För när jag fick reda på att jag skulle åka till Göteborg visste jag också att jag skulle vara tvungen att ta avsked av pappa på sjukhuset innan jag åkte. Att det högst sannolikt var sista gången jag fick hålla hans hand och sitta vid hans sida. Och jag som ville vara vid hans sida enda in i det sista. Allt gick ändå ganska snabbt så jag hann inte tänka och känna så mycket utan var bara fokuserad på att det här måste göra, jag måste ta den här chansen och åka till Göteborg. Så som i en dimma satt jag där vid pappas sängkant, höll hans hand och vi sa hur mycket vi älskade varandra och att vi alltid kommer att göra det. Pappa uppmuntrade mig också att åka, han sa att det var den bästa presenten han kunde få i livet – att hinna se sitt barn bli friskt. Så jag åkte och bara någon timme senare låg jag i ambulansen på väg till Arlanda och ett privatplan som flög mig till Landvetter.

Väl på Sahlgrenska började förberedelserna inför operation – noggrann rengöring med Descutan (hatar Descutan i håret som gör håret till svinto). Jag hann ringa mina närmaste och meddela vad som var på gång och även om det till största delen var hoppfulla samtal så är det lite speciellt när man samtidigt vet att det fanns en risk att jag kanske inte skulle vakna igen efter operationen. Precis innan jag rullades in till operationssalen fick jag reda på att jag inte skulle kunna ha EDA (epiduralbedövning) vilket fick mig att bryta ihop och börja gråta. Efter alla år med smärta och operationer och ingrepp på kroppen så har jag utvecklat en stor rädsla för smärta. Därför hade jag också noggrannt planerat hur man skulle kunna smärtlindra mig på bästa sätt, där EDA:n varit en självklar del av den behandlingen – den blockerar ju all smärtsensorik. Nu väcktes rädslan av hur det skulle kännas att vakna upp och ha fått fem organ utslitna ur kroppen, hur ont skulle inte det göra? Men till slut hade jag inget annat val än att lägga mitt liv i kirurgernas händer och lita på att dom visste vad dom gjorde. Så sen rullades jag in på operationsbordet, i en tehuvsliknande huvudbonad (Loranga, Loranga) och efter det…svart..

3 dygn senare väcktes jag upp och allt hade gått bra. Riktigt bra faktiskt. Även om jag var rätt välmedicinerad de första dygnen så minns jag en del och redan dag två kunde jag stå och sitta i fåtöljen och dagen efter började jag gå i korridoren. Så allt gick väldigt fort framåt.

Det var berättelsen om själva operationen….men det kommer mera för tyvärr så hände det lite komplikationer efter någon dag men det berättar jag om i ett senare inlägg. Och sen ska ni ju också få ta del av de första veckorna efter operationen. Så på återläsande=)

Hälsningar: Inéz