Jag borde göra någonting.
Men jag har inte lust med något.
Helst vill jag aldrig mer vakna.
Jag har drömt mardrömmar om operationer och att sjukdomen sabbar mitt liv på olika sätt. Så redan när jag vaknar har jag en tung känsla i bröstkorgen.
En ny dag är kommen och jag är ju sjukskriven och vet inte vad jag ska göra.

Jag sätter mig i soffan och slår på morgonstudion. Tv4. I reklampauserna zappar jag över till ettan. Efter en timme börjar nyheterna inte längre vara intressanta eftersom de inte längre är just nyheter för mig, jag såg dem ju förra halvtimmen, allt upprepar sig. Jag tänker att det är inte meningen att man ska se morgonsoffan i mer än 30 minuter. I ett vanligt liv så sätter man på programmet medans man brygger kaffe, klär på sig och packar väskan inför dagens aktivitet. På sin höjd sitter man och tittar samtidigt som man äter sin frukost men inte mer än så. Sen har man inte tid för då ska man ut i världen. Då ska man kliva över sin tröskel och ge sig ut bland alla andra – till sitt jobb. Så ska det vara. Det är så man ska titta på morgonsoffan. En kort stund på väg mot någonting annat.

Men jag har ingenstans att ta vägen, min kropp har svikit mig och tvingat in mig i den här situationen. Jag är sjukskriven och kommer troligtvis aldrig någonsin kunna återgå till mitt jobb.
Så jag tittar på hela morgonsoffan. Och för varje timme som går så ökar min frustration. Tanken om att morgonsoffan inte ät ett program som man bör se på en längre stund återkommer. Men så vid kl 10 kommer Dr Phil eller Malou efter tio och där någonstans går min smärtgräns. Jag kan inte längre titta på tv. Jag bara måste komma på något att göra idag. Även om jag inte har någon lust. Men vad skulle jag kunna göra då?? Magen är det ju som till stora delar ställer till det för mig – den är stor som ett klot och det är svårt att röra sig. Men någonting lite lugnt skulle jag kunna göra ändå.
Spela fiol, kanske
eller städa/tvätta
Kanske skriva någonting
Men min ork och lust är på bottennivåer. Om inledningen av denna text inte har fått er att förstå det så vet ni iaf nu. Jag vill inte vara med längre. Men jag försöker ändå komma på någonting som jag kan göra….
Det är som att jag har degraderat alla mina drömmar. Gång efter gång har jag tvingats inse att min kropp inte klara av att göra det jag önskar och en efter en har drömmar och mål kapslats in och lagts bakom mig. Det går inte att tänka på dem för då blir jag ju bara besviken. Istället får jag sänka mina ambitioner och vara glad för det lilla. Just nu försöker jag vara glad om jag inte har föööör ont. Många dagar går det ok att ha det som min måttstock men vissa dagar är jag bara allt för less och då hjälper inte ens lågt ställda krav. Då kan tankar om att det ändå inte är någon idé dyka upp.
– ja, kämpa på du. Försök att hitta på saker att fylla dina dagar med. Den där ständiga kampen att komma på något att göra så att tiden ska gå…hur länge ska du orka med det? Ska du inte bara ta och inse att ditt liv är meningslöst. Ge upp! Lägg dig ner och sluta försök. Du har ändå så oändligt mycket tid som du behöver ta hand om. Det är som ett aldrig avslutat projekt som bara går och går. En skiva som hakat upp sig. Olusten som flåsar dig i nacken, du är så nära på att bara ge upp, och istället försöker du göra någon aktivitet som ska skänka dig glädje. För stunden. Men sen då – när du tröttnat på att spela fiol eller laga mat eller vad det nu är som du flytt in i, vad ska du göra då? Känna på meningslösheten eller åter försöka fly? Nä det kanske är dags att bara ge upp nu. Att inse att du orkar inte mer.
Om det ändå vore ett alternativ. Att ge upp.
Den absolut slutgiltiga reträtten vore ju att försvinna från livet och jordens yta. Att begå självmord. Jag säger inte att jag inte någonsin skulle vara kapabel till det men det finns så många spärrar som håller mig kvar. Så det ska väldigt mycket till för att jag ska ta mitt liv. Även om känslan av att jag inte vill leva kan infinna sig så kommer jag se det som att jag knappt har något alternativ. Jag måste fortsätta leva i respekt och kärlek till mina anhöriga. Och också för att jag älskar dem och vill tillbringa mer tid med dem.

Det som jag lärt mig av tidigare erfarenhet av depression är att även den svåraste och tuffaste tid går över. Inget är för evigt, inte heller smärtan. Det är kanske min största tröst.
Men det skapas timmar i mitt liv då jag önskar mig bort men ändå lever. Jag har för stunden gett upp men jag fortsätter alltså leva. När jag befinner mig där tänker jag att livet är på paus. Det är verkligen inte en bra plats att vara på. Det är mörkt, ledsamt och segt. Energilöst. uttråkad. Då sätter jag på tv:n. Och distraktionen fungerar i några timmar. Men sen kan jag inte hålla tankarna och känslorna på avstånd längre. Jag är helt enkelt för jäkla uttråkad och frustrerad över min situation. Det var inte så här jag ville leva mitt liv!! Jag kan inte vara nöjd när det som ska underhålla mig är dr Phil eller Malou! Det svider, värker, skriker och trycker inuti mig. Jag hade så mycket mer och roligare planer för livet än det här! Jag är inte gjord för att sitta hela dagarna hemma framför tv:n. Det går inte!
När dessa känslor har växt sig tillräckligt starka så ställer jag mig upp. Vreden har satt min kropp i rörelse. Jag börjar göra något. Någon aktivitet. Och den djupaste av hopplösheten har lämnat mig för den här gången. Tills aktiviteten är slut och tanken kommer åter:
– ja kämpa på du. Fly från meningslösheten. Försök att inte känna på hur den känns. Hur länge ska du fly? Hur länge ska du orka? Ska du inte bara ge upp nu?? (ja, ni känner igen resonemanget från tidigare i texten, samma deppiga jingel som maler på i huvudet)
Just nu är det en ständig kamp att värja sig för meningslösheten och depressionen. Det är min största utmaning i dagsläget.
Att överleva när livet är på paus.

Eftersom jag insett att jag verkligen är i riskzonen för att bil deprimerad (kanske inte så konstigt med tanke på allt som hänt mig senaste åren) så har jag också vidtagit vissa åtgärder. Jag måste fylla på livet med glädje och vad kan väl då vara bättre än att syssla med musik? Så nu har jag börjat sjunga i kör och ta lektioner i fiol…som en present till min själv och ett sätt att hålla meningslösheten på avstånd <3<3<3