Idag vaknade jag och redan innan jag klivit upp ur sängen kände jag den – oron. I kroppen. Ett hjärta som slår lite för snabbt. Lite för hårt. Och olusten som ett brev på posten. Tanken på att den här dagen känns så lång. Jag vill inte vakna och inte genomleva dagen med den här känslan.
För mig är det ofta kroppen som signalerar. Redan innan tankarna har kommit igång så har kroppen förstått – det finns ett hot och en fara Inéz! Du kan inte slappna av och njuta nu.
Mitt hot är sjukdomen. Även om jag mått mycket bättre senaste veckan så är det en rädsla som jag bär med mig jämnt. och måste lära mig att hantera. Oron.
Jag skulle sitta och plugga hela dagen idag då en tenta närmar sig men det går inte när kroppen skriker. Jag måste avleda mig. Försöker med tv:n. funkar icke. Kommer på att jag kanske ska ta och läsa igenom lite gamla grejer som jag skrivit. Det brukar vara en bra hjälp då jag kan få se att jag mått så mycket sämre i andra perioder av mitt liv.

Under många år längtade jag efter kärlek. Mer eller mindre intensivt, men längtan fanns alltid där. Jag var en hopplös romantiker som ofta var rak och ärlig i mina relationer. Tyvärr råkade jag ut för några stolpskott inom loppet av några år och det var efter det som jag skrev den här dikten. Den handlar om en kille som visat intresse men som sen bara sket i mig. Om hur svårt det är att inse att man inte blivit behandlad med respekt. Att det är svårt att förstå hur någon kan göra så mot en. Vilket också gör det ännu svårare att släppa taget och gå vidare. Obesvarad kärlek är alltid smärtsam men den kan lindras genom en rak dialog och ett ärligt bemötande. SVAR. INTE TYSTNAD. Det önskar jag att männen som jag träffade då har lärt sig. För tystnaden lämnar utrymme för egna tolkningar och då är hoppet där och färgar ens syn på situationen. Hoppet som kan få en att hålla fast vid en relation även fast den gör mer skada än att den skänker en kärlek. Hoppet kan driva på och få en människa att helt tappa förankring i verkligheten. Då är det bättre att få det rakt i ansiktet – jag är inte tillräckligt intresserad av dig! Så, tack. Då vet jag och kan ta min storg och stolthet och gå vidare. Det behöver inte gå så långt att jag tappar stoltheten i din famn och under en längre period kastas mellan hopp och förtvivlan just eftersom du inte är tydlig med vad du vill med mig.

Ge upp! Släpp taget!
Varför är det så svårt?
Biter, krampar och knogarna bleknar
Illusion som pansar
Envist söker jag efter förklaringen
Kontrollen
Att inte trilla dit igen
Situationen är redan färdig paketerad men jag vill inte se den
Obesvarade frågor gör livet ofullständigt
Plågsam undran
meningslösa svar om de inte finns
Jag förstår inte dig!
Boomeranger i frågeformat
De lämnar mig inte och får mig att slå på svarta tangenter
Tveksamt backar jag
Bort från min tro på ömhet, kärlek, godhet, hopp och stolthet
Allt de ligger kvar i din trappuppgång
Att inte räcka till fick jag med mig hem