Dagarna innan nyår 2016 var jag, min sambo och hans syster i Lindvallen och åkte skidor. Vi hade hyrt en stuga och tänkte tillbringa några dagar där och fira in det nya året.
På nyårsafton hade jag och Sanna (systern) bokat in oss på massagebehandling på Experium. Perfekt aktivitet för att avsluta ett år. Vi spaade och relaxade i ”det tysta rummet” som hade en fin utsikt över backarna.
Det var så skönt att ta sig den stunden att bara ligga ner och fundera på vad jag ville att år 2017 skulle bjuda på. Vad jag skulle fokusera på, vilka mål jag skulle ha och hur jag önskade att året skulle bli.

Jag önskade mig hälsa. Mest av allt önskade jag att jag skulle få må bra. Det var det viktigaste för mig. Men alla önskningar slår tyvärr inte in och det blev jag smärtsamt varse om redan dagen därpå.

Då, den 1:a januari, blev jag skjutsad till Mora lasarett. Jag låg i baksätet och försökte hålla ut den timmen som resan tog. Smärtan hade kommit under natten. Lindrats av morfin men återkommit dagen efter på förmiddagen. Och då hjälpte inget morfin längre. Värken blev bara starkare och starkare. Det gick tillslut inte att stå ut och Niklas (sambo) fick först skjutsa mig till Sälens vårdcentral. Där försökte de smärtlindra mig men när inget hjälpte ansåg läkaren det nödvändigt att jag kom till ett sjukhus där man kunde undersöka mig vidare.

Klokt beslut.
Bara det att det aldrig gjordes några mer undersökningar i Mora. Istället låg jag där i 5 dygn, med smärtan från helvetet, och bad om mer morfin varje gång den föregående dosen tog slut. Jag hade så ont. Det är svårt att förklara men när jag tänker tillbaka på dessa dagar så slår det mig att ett tecken på att smärtan är stark är när man ligger i en säng i 5 dagar men inte blir det minsta uttråkad. All kraft går åt att parera det som gör så ont. Att andas och stå ut, här och nu. DÅ HAR MAN ONT!

Lindvallen december 2016

Huddinge sjukhus januari 2017

Vemdalen april 2017

Jag kunde bara ligga i en position vilket ledde till liggsår på armbåge och knä. Jag gick inte på toaletten. Jag släppte inga gaser. Jag kunde inte äta för jag hade för ont. Ändå gjordes ingen vidare undersökning.

Istället låg fokuset på att få mig omplacerad till Stockholms län. Vilket inte var lätt eftersom de inte ville ta emot mig. Jag blev bara en kostnad som inget län ville betala. Men så tillsist, efter 5 dagar, transporterades jag till Huddinge sjukhus. Väl där fick jag ingen vårdplats utan var tvungen att börja om på akuten. Utan smärtlindring, i en korridor på akuten, i flera timmar. Jag vankade fram till disken och förklarar kort min situation och hur ont jag hade.

-Du får vänta på din tur!

Och jag väntar tills klockan blev 23 då jag äntligen fick en morfininjektion som var så efterlängtad!

När jag väl kommit in på avdelningen var det för första gången på 5 dagar inte svårt att få smärtlindring. Där kom personalen när jag tryckte på larmknappen och där såg dem att jag hade ont! Det var en sådan lättnad för i Mora har jag verkligen fått kämpa för att få hjälp.

På lördagen kom Niklas och vi skulle ha lördagsmys om så än på sjukhus och om än så med pauser då jag var tvungen att fylla på med smärtlindring. Vi drog ner till pressbyrån för att köpa lite snacks och jag tänkte att jag ju måste vara sugen på någonting. Hade ju inte ätit på 6 dagar. Men så stod jag där i kiosken och spanade på varorna och nä jag kände inget sug! Men köpte iaf en glass och läsk.
Det är fantastiskt hur bra kroppen är på att signalera om att något inte står rätt till….

Just som vi skulle börja titta på filmen kom en läkare in. Han meddelar oss att röntgenbilderna som nyligen tagits visade att jag hade tarmvred. Och det måste akutopereras. Nu. För tarmen höll på att spricka och om den gjorde det hade vi en riktigt allvarlig situation.

Det är häftigt hur sansad man kan bli när man inte får några alternativ. När det bara finns en väg att gå då är det ingen idé att hetsa upp sig. Och allt gick fort. In med sonden i näsan. Tvätta av hela kroppen. Köras till operationssalen. Sätta in epiduralbedövning och bli nedsövd.

När jag vaknade upp trodde jag att det bara skulle dröja någon dag innan jag skulle få återvända hem. Jag tänkte att det värsta nu var över. Så var det inte…..

I december åkte jag skidor i Lindvallen.
I januari var jag inlagd på sjukhus efter en akutoperation.
I februari fick jag äntligen komma hem men jag hade så ont och var så svag att jag knappt kunde röra mig.
Men så nu, i april, stod jag på skidor igen!!

Tack kroppen för att du återhämtade dig. Det fanns stunder när jag trodde att det inte skulle ske och jag misströstade. Men du har visat mig att du är skör och stark på samma gång och jag är än mer medveten om hur mycket du betyder för mig. Håll ut och jag ska hålla av dig