Jag vill så gärna tro att jag är en person som ser möjligheter istället för hinder.

Att när värken och smärtattackerna (som i mitt fall kan innebära att jag måste till akuten) inte ska stoppa mig från att fortsätta leva mitt liv så som jag önskar. Det gäller att hitta lösningarna och visst krävs det ibland anpassning, men jag vill så gärna kunna delta och fortsätta med de aktiviteter som jag gjorde tidigare.

Jag har till exempel bestämt mig för att trots tillfälligt och oförutsägbart behov av vård på sjukhus ska jag inte sluta resa. Har jag fått smaka på konsekvenserna? jomenvisst. Flera gånger. Jag har varit på akuten i både Spanien, Grekland och Mora=) Var det jobbigt? Oh JA!

Ett exempel är en resan jag gjorde med mamma till Grekland där smärtattacken kom redan de första 15 minuterna av flygresan. Jag var alltså fast på planet med en smärta som fick mig att nästan svimma. Jag fick låsa in mig på toaletten hela resan – kräkandes och med svårigheter att andas. Men för att inte tappa förståndet och låta rädslan ta över lät jag ett mantra gå på repeat i huvudet: Jag kommer inte att dö av smärtan. Det är inte farligt. Om 3 timmar får jag gå av planet…..håll ut

Var det värt det? JA alla dagar JA.

Men visst måste man också inse sina begränsningar. Ibland är det dumt att bara köra på om konsekvenserna blir alldeles för stora. Man måste göra en avvägning.

Jag har några exempel på gånger då jag bara kört på. I min ilska över sjukdomen och vad den gjort med mig har jag slutat lyssna på kroppen och plågat mig igenom saker som kanske inte är att rekommendera. Ändå kan jag inte säga att jag ångrar mig. Men jag skulle inte göra det igen dock=)

Ett exempel är då jag sprang en halvmara i Österlen. Jag hade redan innan start ont i rygg och mage. Svårt att stå. Men eftersom jag sett fram emot loppet och åkt över halva Sverige för att få springa så sprang jag…. efter 1 mil var jag så nära att gå av. Jag mådde verkligen inte bra i kroppen. Ändå så fortsatte jag löpa. In i mål.

Sen kom frossan och värken som inte ville ge med sig och den natten rullade jag runt på hotellrumsgolvet, proppade i mig morfin men det hjälpte inte. Dagen efter låg jag i baksätet på bilen de sex timmar de tog att ta sig hem och blev sedan avsläppt på akuten. När läkaren frågade vad det var för fel på mig och vad jag hade gjort hörde jag hur dumt det lät när jag berättade att jag sprungit en halvmara trots smärtan.

En natt senare (samt några morfininjektioner) och jag var mycket piggare på morgonen. En riktigt snygg läkare kom på ronden och jag tyckte vi fick bra connection – han tittade på mig på ett speciellt sätt! mmm mycket riktigt och jag förstod varför när jag såg mig i spegeln och insåg att mitt sjukhusband runt handleden hade doppats i frukostyoghurten – som sedan dragits  i håret när jag skulle fixa frillan inför mötet med den snygga läkaren. Succé liv=)

Jag har haft några liknade erfarenheter vad det gäller löpning – just löpningen har varit så viktigt för mig att få hålla kvar vid. Till varje pris kan man nästan tycka. Men jag har alltid tyckt mycket om att springa och det blev liksom som en symbol för min kamp mot sjukdomen. När jag var nyopererad första gången låg jag och läste tidningar om ultramaraton och jag såg hur sjuksköterskorna måste ha tänkt: patient i förnekelse.

Ja delvis hade de rätt. I alla fall patient som inte riktigt har accepterat sjukdomen än.

Bland annat blev jag ledare i en löpgrupp just under den perioden då jag hade som mest ont. Jag var heltidsjukskriven men fast besluten om att sjukdomsjäveln (jag var väldigt arg under denna perioden) inte skulle få ta löpningen ifrån mig. Ibland skjutsade pappa mig till träningen för att jag inte kunde gå dit. Jag tog en morfinsupp (supp=tas bakvägen dvs i rumpan) så att jag skulle kunna stå upp. Jag blev både lite extra glad och pepp (hmm lite hög) och den gjorde mirakel med kroppen min. Från quasimodo till löpar-Inéz. Typsikt bra ledare – så där fantastiskt energisk och överjävligt lycklig (över att för några timmar slippa smärtan, men det visste ju inte deltagarna om). Morfinet verkade i ca 2 timmar. Lagom lång tid för att klara av att leda ett löppass och sedan kasta sig in i baksätet på pappas bil igen. Få skjuts hem. OCH sen hantera biverkningarna: frossa och kräkningar. Helt däckad resten av kvällen.

Det är typsikt en situation som jag inte skulle sätta mig i nu. Det skulle inte vara värt allt lidande. Men då var det det. Det var då ett större lidande att inse att jag inte skulle springa mer.

Det har varit en process för mig att inse mina begränsningar. Det har inte varit lätt eftersom jag är ganska envis. Men efter att ha plågar mig tillräckligt många gånger och under tiden långsamt bearbetat att tex löpningen kanske inte är den bästa aktiviteten för mig alltid – så känns det inte så sorgesamt att avstå det. Hade någon däremot för 2 år sedan berättat för mig att jag inte skulle kunna springa mer så hade jag fallit ihop i en liten hög. Gråtandes och skrikandes av ilska.

Tid kan göra mirakel. Med tiden kommer acceptansen.

Men nu har jag ju i alla fall gjort allt jag kunnat för att få det att funka. Då kan jag lite lugnare dra mig tillbaka. Och se vad jag kan göra istället. Cykel funkar ju. Kanske ska satsa på något världsrekord på cykel istället?

Och blir jag bättre igen – då drar jag på mig löpskorna, det kan jag lova!