Jag har ett favoritcitat som jag upprepat likt ett mantra i många års tid:
Enda gånger jag backar är när jag tar sats

Det finns en sån kraft i att få backa, slicka sina sår för att sedan åter blomma och ta sig an livet med nyförvärvad styrka.

Sedan jag blev utskriven från sjukhuset i februari 2023 har mitt liv kommit att handla om just detta: att få stanna upp och bearbeta det som hänt. Alla år då jag många gånger tog på mig min robotkostym och bara levde utan att egentligen kunna processa allt känslomässigt, det kommer ikapp nu när jag mår fysisk så mycket bättre. Energin finns nu här för att pussla ihop mig själv igen. Jag märker också att jag knappt vet vad jag gått igenom, så mycket har jag förträngt. Som tur är hjälper alla mina dagböcker och 300+ anteckningar på mobilen mig att jag lägga ihop minnena och skapa mig en tidslinje över om vad som hänt och när. Och hur jag tänkt och mått.
Jag är nu inne i en process av att försöka skriva en bok. Det är verkligen bra att skriva för att förstå mig själv där jag är nu, det som hänt formar och påverkar ju såklart hur man mår och vem man är och det gäller att kunna se det för att acceptera det som varit men samtidigt inte fastna i det förflutna. Kan vara en snårig balansgång men jag vet att jag är på väg framåt, om än med lite långsammare steg än den Inéz som inte upplevt så traumatiska saker. Det händer grejer i mitt liv och jag håller successivt på att bygga upp allt igen. Försöker lägga min tillit till min egna inneboende kraft som tar mig dit jag vill när tiden väl är mogen.

Under sammanställningen och redigeringen av alla texter jag har för att få ihop det till en bok så fann jag detta; några rader jag skrivit i min mobil 2018. Det känns fint att läsa, jag kan se att jag försöker trösta mig själv och bära mig genom allt för att orka.

”Det här vill jag berätta för dig:
Helst skulle jag bara vilja linda in dig i bomull – skydda dig från livets rispor.
Oförmögen att påverka ditt öde önskar jag ändå hjälpa dig på vägen.
Få förändra din insida så att det kan bli ditt pansar som kan stå emot vad än livet serverar dig.
Rädslan får inte ta över – du behöver fortsätta bjuda in verkligheten fast den gjort så ont så många gånger nu, utan att låta dig krossas.
Jag vill ge dig en möjlighet att se att jag också för kampen.
Att det går att leva parallellt medan den fortgår.
Att livet både blir som det blir och samtidigt blir vad man gör det till.
Jag vill trösta dig och finnas vid din sida.
Vara dina extra stödhjul som du kan luta dig mot när vägen blir för öjämn.
När du tappar din rustning, när du tror att du kommer slukas- att allt är över.
Då vill jag stå framför dig och med starka armar dra dig tillbaka.
Hålla kvar dig men främst om dig.
Du nernötta vän.
Om du orkar fortsätta vid min sida så kommer världen en dag bli lite bättre.
Lite mjukare.
Lite vackrare och
Lite större.
Jag kommer alltid vara med dig i din kamp och tillsammans blir vi starkare”

Många gånger är vi inte medvetna om vad vi säger till oss själva, hur vår inre dialog ser ut. Tankarna går som på automatik och det är allt för vanligt att man bär på en kritiker som ständigt är där och värdera och bedömer, ber om prestationer för att man ska få känna sig värd något.
Jag tror det hade varit svårt för mig att överleva sjukdomen och alla operationer om jag inte haft en rätt stabil självkänsla. Att jag är ganska snäll mot mig själv. Jag har tagit hand om den trasa jag många gånger varit, klappat medhårs istället för att slå. Såklart inte alltid, även jag får syna mina tankar och kan komma på mig med att säga vidriga saker till mig själv, men på det stora hela så har jag hållit mig i handen.

Jag hoppas ni som läser detta gör detsamma; rannsakar er inre dialog och byter ut de tankar som skapar självförakt till något som istället får er att må bättre. Livet är svårt nog som det är, man behöver ha sig själv i sitt egna team. Speciellt när vinden viner.