Ni sitter där vid min sängkant, hemma och på sjukhuset.
Ni sitter där när jag är vaken, men också när jag utmattad av alla mediciner, somnat.
Ni pratar med mig fast att jag knappt orkar svara.
Ni masserar mina fötter även om de inte orkar ta några steg.
Ni åker till olika matbutiker för att hitta den sortens isglasspinnar som jag har lust på.
Ni löser korsord med mig trots att min hjärna, hög på smärtlindring, inte klarar av att lösa just någonting.
Ni lyssnar fast att jag knappt orkar berätta hur jag mår.
Ni ger inte upp även om jag på så många sätt redan har gjort det.

//ur mina anteckningar från år 2022

Ni har inte så ofta hört mig uttrycka det med ord men jag kände alltid er kärlek och den höll mig vid liv.
Ni fick mig att överleva.
Det är jag säker på <3<3<3

OBS: Ni är fler än de som är på bilderna<3