Det var så länge sedan jag skrev här på bloggen. Förklaringen till det får ni delvis här nedan men i korta ordalag så har anledningen varit att jag har haft en så tuff situation där sjukdomen blommat ut fullständigt. I somras gick jag igenom en stomioperation som slutade i att jag bara dagen efter var tvungen att akut opereras igen för att mina lungor slutade att förse mig med tillräckligt med syre. Efter den operationen låg jag nedsövd med respirator i en vecka och läkarna trodde att jag inte skulle överleva. Men det gjorde jag ju uppenbarligen =) Vägen tillbaka var rätt lång, jag hade blivit både magrare och svagare av att ha legat helt still under nedsövningen. Och det hela gjorde det inte lättare av att jag hade mer smärtor än innan operationen. Stomin hjälpte inte alls. Istället blev jag inlagd på sjukhuset i början av september för att jag behövde smärtlindring. Det har jag sedan behövt och de enda läkemedlet som lindrar mina värkar och som går att ge på recept är slut på marknaden i hela Sverige. Det förväntas finnas på apoteken i december igen och jag hoppas innerligt att det stämmer så att jag kan få åka hem då. För nu är jag beroende av att få intravenös smärtlindring flera gånger om dygnet vilket ju inte är bra på något sätt egentligen. Inte mer än att det hjälper mig med smärtan som iofs är en jätteviktig sak för mig. Men jag vill hem och om det går att få bukt med värken hemifrån så gör jag hellre det än att ligga här ensam i ett sjukhusrum. Blä

Ni kan säkert förstå att de senaste månaderna inte varit så lätta för mig. Konstant ont, ibland omänskligt ont, svårt att röra mig pga smärtan, nedsatt förmåga att äta, begränsat socialt liv pga Corona och det medföljande besöksförbudet ( som jag dock har fått lite undantag ifrån eftersom jag legat här så länge), nyskild med en stor saknad och sorg, utflyttade från mitt hem till min mamma och på toppen av det en progressiv sjukdom där inga förbättringar längre finns att hoppas på. Jipie vad livet leker!! I detta inlägg beskriver jag hur jag hanterat de snart 3 månaderna som jag varit inlagd på sjukhuset. Tiden har präglats av mycket hopplöshetskänslor men förra veckan fick jag ett besked som förändrade allt….skriver mer om det nästa gång. Men nu får ni istället läsa om hur jag försökt hantera tiden på sjukhus.

Karolinska sjukhuset, gastroavdelningen 9/11-2020

Att ligga här på sjukhuset en längre tid är hjärndödande. Det ÄR inte bara hjärndödande utan det har krävts aktiv ansträngning för att hålla allt som förknippas med mig själv och mitt liv på avstånd. En slags kamp för att kunna vara likgiltig inför allt som jag drabbats av. Psykisk nedmontering. Det är svårt att beskriva det jag upplevt och upplever nu – det är första gången som jag är med om det och det är en märklig egenskap som jag tvingats utveckla. Den egenskapen av att stänga ner har också gjort det svårt för mig att förbättra min situation. Man skulle ju kunna tänka sig att jag försökte bota tristessen, smärtorna och alla känslor som jag bär på genom att fylla livet med det lilla som jag faktiskt ändå kan och brukar tycka om att göra (ex läsa och sticka) men det är som att jag inte ens kan ägna mig åt njutbara aktiviteter för då måste jag vara i kontakt med mig själv – mina behov, så även lustfyllda, innebär ju ändå att finnas till och det som tillkommer i att vara en existerande människa. Och jag har nog inte klarat av just det – att existera under de premisser som jag befinner mig i just nu. Jag har levt i ett mellanland där döden tycks som ett läskigt men kanske enda alternativet. I samma stund som jag ju egentligen har tonvis med livslust – bara inte under dessa förutsättningar. Jag hittade helt enkelt en överlevnadsstrategi som jag tar till – flykt som ger distans till verkligheten.

Rent konkret har denna nedmontering av mig själv skett genom att titta på tv eller sova. För om jag fokuserar på handlingen i en serie kan jag inte samtidigt ta itu med livets jämna plågor =) och i drömmarna värld är jag frikopplad från verkligheten.

Men något har hänt under de senaste dagarna. Jag vet vad men det berättar jag om senare. Men det har lett till att jag har börjat släppa in livet igen – om så i som doser. Jag börjar kunna komma i kontakt med mig själv. Det är som att jag med nyvakna, halvslutna ögon kikar ut genom fönstret mellan gliporna i persiennerna. Med ena handen håller jag i det snöret som styr deras vinkel. I några sekunder vrider jag upp för att sen efter en kort stund vrida tillbaks dem och stänga världen ute igen. Att kunna greppa det snöret har gett mig kontrollen över när jag är redo för att bjuda in världen. Det har gjort situationen lättare att hantera.