Idag vill jag skriva lite om skrivandet och hur det hjälper mig…….och några hoppfulla rader om att hjälpa sig själv.

Oftast kommer skrivandet till mig utan ansträngning.
Jag tänker på något som jag känner ett behov av att formulera.
Ett sätt att reflektera och bearbeta mina upplevelser.
Sen skriver jag i högt tempo – alla tankar och ord har redan flugit runt i huvudet ett tag, fått vältra sig där för att mogna. Och då plockas det ner och mina fingrar vet redan vad som komma skall. Frenetiskt trycker jag datorns tangenter – jag vill få ur mig det jag bär på. Tömma ut. Läsa. Läsa igen. Fundera på det jag skrivit. Lägga undan det och kanske hitta det om några månader eller flera år senare. Och åter få läsa, minnas och inse hur mycket som hänt sen sist. Hur saker och ting inte alls alltid blir som man tänkt sig, på gott och ont. Det finns säkert många flitiga dagboksskrivare som kan känna igen sig i detta:)

Så vitt jag vet så har jag skrivit hela mitt liv. Mer eller mindre. Kanske oftast mindre eftersom jag har haft så mycket annat för mig:) men som barn och tonåring så förde jag i perioder dagligen dagbok. Inte alltid så spännande läsning av två anledningar: 1. Dagligt skrivande blir kanske inte alltid så nyanserat – så händelserik är inte vardagen och 2. En 10 årings skrivande kanske inte alltid har vokabulär nog, för om ändå möjligt, göra vardagen intressant.
Men det finns ändå en spänning och charm att läsa om just vardagen. Om den ”lilla människan” och hennes tid. Som ett tidsdokument. Jag tänker att ofta så berättar även människas privata anteckningar något om hennes samtid – så som i mitt fall kan man om man följer dagböckerna från det att jag lärde mig skriva då det mest kanske stod saker som att: JAG ELSKAR MAMMA (för att i en annan dag stå; JAG HATAR MAMMA om jag till exempel inte fick min vilja igenom) och sen en lång harang om diverse killar som tycktes ta upp mycket av lilla Inéz fokus för att sedan i 12års åldern handla om mat och träning. Scheman över hur många situps som skulle göras och hur många (eller få) kalorier som skulle intas. DET säger något om vår samtid. Om kroppshets och utseendefixering. En sorglig läsning som nog många tonårstjejer med mig kan vittna om….

Men det fantastiska med att skriva är också att man, sen när man går igenom sina texter, kan hitta det hoppfullaste raderna, som man just i stunden behövde läsa. Som att ens förslutna jag tröstar den lite äldre versionen av en själv. Och ingen tröst är bättre än den som man själv har formulerat.) Beprövad erfarenhet. Den som får en inse att jobbiga känslor kan vara som bortblåsta i rätt sällskap, även om man inte trodde det innan man skulle dit. Att det är bra att inte lyssna på den deppiga rösten som säger åt en att stanna hemma för att man mår så dåligt.
Här kommer den texten som jag kanske skrev för 3 månader sen:
”Inget jobb
Ingen spännande resa
Mitt liv har blivit till nästan ingenting
Varför ska jag gå med ut?
Träffa nya människor
ORKA
Vad ska jag berätta för dem?
Att jag gråtit 4 ggr idag?
Eller kanske att tv-tablån dagtid är rätt trist?
Hur ska jag kunna le?
-Nä, jag borde inte gå….
5timmar och en födelsedagsfest senare:
Kom precis hem
Jag kunde le
Jag kunde delta
Jag glömde bort all sorg
Jag kunde känna mig glad
Jag kunde ärligt skratta
Det var viktigt
Det blir inte alltid som man tänkt sig
Note to self: det blir inte alltid som man tänkt sig”

Vill också berätta att jag mått så mycket bättre i 2 dagar. Jag njuter av att inte ha ont och att kunna RÖRA mig. Igår stod jag och bara fuldansade runt i säkert en timme bara för att jag var så glad och lättad över att äntligen må bra (hoppas ingen granne såg mig). Och imorse åt vi scones, så gott att kunna njuta av mat nu när magen är lite bättre!!

SÅ nu kan jag inte skriva längre pga måste ta vara på mina bra dagar och RÖRA på mig:)

Ha de gött, HEEEJ!