Jag ligger under ett tak av papper.
Jag är helt inbakad i papp.
Kirurgpapp som jag kallar det.
På en brits ligger min kropp och runt den står 5 personer som tillsammans utför sina arbetsuppgifter – den ena sköter narkosen, den andra lugnar mig, den tredje tejpar och bäddar in min kropp i papper, den fjärde ritar på min hud och den femte sitter bredvid och diskuterar med han som ritar på min bröstkorg.
De skojar med varandra.
Har en trevlig stund samtidigt som de skär och fixar med min kropp.
Jag gråter under pappersdukarna.
Ingen ser mina tårar.
Jag gråter inte för att det gör ont.
Tårarna faller för att jag känner vanmakt.
För att mina 4 senaste år spelas upp i min hjärna.
Och de blir tydligt att jag tvingats till så mycket
Tvingats bort från så mycket
Jag har varit på en resa där kroppen styrt stegen
Jag har bara fått stå vid rodret och försökt styra skutan i det värsta mardrömsvädret
I vissa stunder har det gått att få båten dit jag vill men många gånger har jag bara fått parera alla vindar som drar den åt ett annat håll
Nu opereras en ny subkutanvenport in på min bröstkorg
Jag parerar den storm jag befinner mig i