Nu är jag inne på femte dagen med stora smärtor. I stunder är det svårt att stå ut, rastlöst rör jag kroppen i hopp om att hitta en position där värken ska minska.
Jag har varit på akuten och läkarna där ville helst att jag skulle stanna kvar eftersom de blev lite oroliga efter att ha röntgat mina tarmar.
Men jag är å andra sidan van vid att läkarna tar sig för pannan när de får se hur jag ser ut på insidan. Det är nämligen svårt att avgöra om det är något akut eller om det ”bara” är min grundsjukdom. Så när smärtorna började lugna ner sig dag 2 på sjukhuset beslutade jag mig för att gå hem. Jag har utvecklat en sjukhus-olust. Så var det inte förut, då kände jag mig trygg i vårdens händer – där får man ju hjälpa och där vet de vad man ska göra. Men tyvärr är det inte så lätt och jag har fått erfara precis det motsatta – i mitt fall kan man ingenting göra mer än att kryssa fingrarna och hoppas att det ska bli bra. Så i vissa fall spelar det ingen roll om jag är på sjukhus eller hemma. Och därför väljer jag nu att ligga hemma med smärtan. Jag har ju tillgång till smärtlindring så jag kan lika gärna ligga i min säng (eller den på landet där vi är nu). Mår trots allt mycket bättre av att få vara hemma än på sjukhus. Där blir jag påmind om sjukdomen och jag tycker inte om att ligga inne. Även om personalen nästan alltid är trevlig så blir det lätt opersonligt, lite som på rullande band känsla, och tyvärr gör tidsbristen hos personalen att många saker som jag behöver faller mellan stolarna. Och jag tycker inte om att tjata. Nä, jag är så mycket hellre hemma trots stora smärtor.

Jag har alltså legat i sängen i fem dagar. Igår var målbilden att kunna vara med och sitta i soffan och titta på när Sverige spelade kvartsfinal – fotbollen. Jag klarade det och det gjorde mig glad. I fredags däremot kunde jag knappt vara still pga värken.

 

Tunntarmarna verkar ha lagt av helt för tillfället.
Tarmparalys.
Jag känner hur mitt organ töjs ut.
Det är plågsamt och inget kan jag göra mer än att vänta. I dygn.

Så jag ligger i sängen och lyssnar på hur livet fortätter. Och jag drömmer om min barndom. Om att springa på en äng. Eller virvla runt på dansgolvet. Doften av gräs och svett efter fotbollsträningen. Om alla resor jag gjort.

När jag haft så ont i flera dagar i sträck så kommer rädsal för framtiden. Jag är medveten om att det kan gå så förbannat fort. Och jag vill verkligen inte släppa taget än. Jag vill så mycket mer! Jag har sån lust på livet men visst blir jag också less när det är så här.
Jag vill vara frisk, eller i alla fall få en mer stabil hälsa. Så att jag vet vad jag har att förhålla mig till. Och vet ni vad, jag har börjat jobba mot just det målet – att bli friskare. Det kanske låter helt galet, och i vissa fall tvivlar jag själv på det själv, men jag ska banne mig bli bättre. Så bara är det och just nu använder jag mig av visualiseringstekniker och att möta smärtan istället för att springa ifrån den. Jag har inget att förlora på att hoppas på en bättre framtid.
Jag vill leva och jag vill må bra!