Det finns vissa saker som är positiva med att få en sjukdom.
För mig har det varit detta:
Jag får mycket tid för vänner och familj.
Jag utvecklas i mötet med alla motgångar.

Det sista är verkligen en sanning. Jag har just nu tiden att försöka förstå mig själv, min reaktion på förluster och vad som får mig att vilja/orka/kunna/motiveras att satsa inför framtiden. Och det som stämmer för mig stämmer nog för många andra också, vi är ju ändå biologiska varelser med liknande drifter och konstruktion.
Det är kunskap om målsättning, motivation och hur man kan se på livet för att bli så lycklig som möjligt. Eller snarare så nöjd som möjligt.

Att vara nöjd. Tidigare i livet har ordet nöjd haft en negativ klang i mina öron.
– Gud vad tråkigt och bakåtsträvande att vara nöjd! hade jag tyckt. Men varför då? Tänkte jag att bara för att man är nöjd så slutar man utvecklas? Att nöjdhet per automatik innebar stiltje. Jag tror det var så jag tänkte. Att den som är nöjd måste nog vara lite slö i skallen, sitter där i sin vrå med ingenting men ändå är hen nöjd! Personen förstår kanske inte bättre, har därför inte heller några större drömmar, ambitioner och mål?

Jag är beredd att omvärdera min syn på nöjdhet.
Jag tror nyckeln till ett lyckligare liv ligger just i att vi behöver få känna oss nöjda. Med det vi har och med det vi är.
För varför är så många olyckliga, trots att vi har ett välstånd som aldrig förr? Vi har ju allt som man kan tänkas behöva för att leva ett gott liv, så varför så missnöjda, nedstämda och tomma?
För att vi aldrig känner oss nöjda kanske? Inte en längre stund i alla fall. Vi är ständigt på väg mot något nytt mål, eller upprättade behov, i jakten på lyckan. Men tänk om du redan lever din dröm och din lycka egentligen redan finns mitt framför dig? Om det som du egentligen behöver är att träna dig i att vilja ha det du redan har?

Jag läser nu en bok om stoicism (en inriktning inom filosofin) där författaren skriver om negativ visualisering; dvs att tänka att man förlorar det man redan har. Som ex att tänka på om ditt hus/lägenhet brann ner, eller att du förlorade din förmåga att kunna jobba. Eller att du aldrig mer skulle få sova i en säng. När du sätta dig in i hur det skulle vara för dig att förlora dessa saker som du nu har kommer uppskattningen av det du har i ditt liv att öka. Det är inte svårt att förstå att vi då blir mer nöjda helt enkelt!

Jag använder mig ofta av negativ visualisering. Och ofta genom att tänker på saker som jag varit med om som jag nu slipper. Som att kroppen ska strula och att jag ska hamna på sjukhus. Att ha sond i näsan. Att ha väldigt ont. Efter att ha påminnt mig om hur det är så kan jag sen sitta och stormtrivas i min kropp. Så lättad och tacksam över att slippa uppleva allt det där. Och att få vara hemma och inte på sjukhus! Att jag har ett hem, bara det är så jäkla bra.
Som på bilden nedanför till höger, där jag sitter på bänken och gör negativa visualiseringar. Tänker på hur mina dagar var på Stavanger sjukhus (bilden till vänster).

Och inte tror jag att nöjdheten kommer sluta få oss att vilja utvecklas, den drivkraften är så stark ändå, den styrs av nyfikenheten på livet. Kanske är det till och med så att om vi blir mer nöjda så blir vi även lyckligare?
Och när vi är lyckligare frigörs kreativitet som för oss framåt, kanske i större utsträckning än om vi stressat sprang mot målen, piskade av det annars hotande missnöjet och den tomma känslan att aldrig vara nöjd?

Eller vad tror du? Vad skulle kunna göra dig lyckligare?