Jag vaknar upp till ljudet av fåglarnas kvitter.
I mitt förra liv älskade jag det, förknippades med pirr i magen och lyckokänslor. Doften av skog och sol. Frihet. Det var vad fågelkvitter var för mig.
Men nu har jag gått sönder. Mitt liv rasat samman. Det värker och svider i bröstet. Ingenting kommer någonsin bli som förr.
Jag går fram till fönstret och tittar ut. På trädet. På fåglarna.
Allt utanför är sig likt.
Världen vaknar till en ny dag. Som om ingenting hänt.
För mig är allt nytt. Det som var vackert är nu ett hån. Ett kvitto på hur världen går vidare när jag står kvar med krossade drömmar.
Fåglarnas sång känns som hånskratt:
”världen kommer fortsätta var så fantastiskt vacker men du kommer inte kunna se det. Dina ärr har lagt sig som ett filter över allt och förvränger dina intryck av din omgivning” säger dem till mig.
Jag står kvar en stund men vänder sedan och går därifrån.
Idag orkar jag inte höra fåglarna.