”Det är svårt att trösta. Försöker vi med ord blir det ofta krystat och utan innehåll. Särskilt när vi möter situationer där vi inte ser någon möjlighet till förändring. Det ger sig självt att det inte går att trösta där, i alla fall inte i den bemärkelsen att vi kan lova en bättre framtid. Ändå är det ofta så som trösten formuleras. Löften om att det kommer att ordna sig och bli bättre. Löften om att varje natt har en gryning, efter regn kommer solsken, och efter livet här väntar himlen.
Vi är inte hos vår medmänniska för att trösta på det sättet. Vi är där för att se och lyssna. Det innebär att vi har fullgjort vårt uppdrag i samma stund som vi ser en människa i hennes livssituation och lyssnar  till hennes berättelse. Det handlar inte längre om att trösta, utan om att möta en medmänniska där hon befinner sig. Ofta vill vi se resultat av våra ansträngningar, men i det riktigt svåra går det inte att se något resultat. Frustrerade av vår egen oförmåga att trösta kan vi överge den som behöver oss mest av allt. Men i själva verket är det så, att resultatet finns inne i mötet och i vår förmåga att vara där den vi möter är. Ett resultat som handlar om att vara närvarande, att se och att lyssna.

/ ur boken Modet att ingenting göra av Lars Björklund.

Vi är så programmerade på att trösta. Att finnas där och försöka problemlösa. Men vad händer när inga lösningar finns? För i vissa situationer finns ingen tröst, inte om tröst betyder lov om bättring. Då kan man som lyssnare känna sig maktlös. Ovan vid att inte veta vad man ska säga för att minska den andres lidande. Jag har själv varit med om att känna så. Plötslig var jag så otillräcklig. Livet kan ju smälla hårt och sätta oss i situationer som vi inte kommer undan ifrån utan att känna smärta och sorg. Ibland tvingas vi dit. Man kan då som ”lyssnare”, vän eller annan utomstående känna sig maktlös och otillräcklig. Kanske blir man också rädd för den känslan och drar sig för att fortsätta träffa personen i kris. ”Jag tillför ju ändå ingenting. Hade ju ingen aning om vad jag ska säga”

Beskedet om att jag har en allvarlig kronisk sjukdom är också historien om en stor kris. Min självbild raserades, min framtid kom att bli oviss men på ett mycket mer skrämmande sätt än tidigare och jag tänker tankar som jag ofta känner mig ensam med bland jämåriga.
Det som bär mig är alla de nära relationer som jag har. Att jag kan få känna mig helt trygg i att ni finns kvar även när jag svajar.
Jag behöver inte höra att allt ska bli bra. Jag vill inte ens höra det. De finaste stunderna har jag fått uppleva då utrymmet för att jag kan bryta ihop, utan några tröstande ord, har funnits. Jag ska ge er ett exempel:
Min pappa har flera gånger sagt att sjukdomen kommer att gå över. Att det snart blir bättre. Det är ingen tröst för mig eftersom det inte är sant. Det vet vi ju i alla fall ingenting om. Men jag tror det är pappas sätt att hantera det svåra i att se sitt barn lida. Därför jag har överseende med det.
Men han har också flera gånger kört runt mig i sin bil när jag har suttit i baksätet och gråtit. Vi har inte haft något mål med dessa körturer, inte mer än att jag ska få komma ut och se lite av världen de dagar då jag har haft för ont för att gå runt för egen maskin. Även om jag varit otroligt ledsen då så är det samtidigt några av de finaste stunder jag upplevt. Hela situationen är så tragisk och smärtsam. En ung kvinna som sörjer det liv hon inte får och hennes far som gör allt han kan för att minska dotterns lidande. Men där finns även något annat. Två personer som står varandra väldigt nära. Där den ena får vara ledsen.
Där det inte behövs ord.
Där jag känner att pappa finns kvar trots att jag inte kan tröstas.
Det är riktigt kärlek