Jag och Niklas skulle semestra i Norge i 1 vecka. Redan dag två fick jag ont i magen. Dag 3 skulle vi ta färjan ut till ett öde place vid en fjord. Vi ville åt just det – naturen och lugnet. Jag fick ta morfin på morgonen för att klara av resan dit. Värken som jag först trodde var en vanlig attack, så som jag får ibland, gick dock inte över och jag började kräkas och kunde inte ta ett onödigt steg utanför vår hytte under de två dagarna som vi var där vid fjorden. Niklas gjorde sitt bästa för att ändå fortsätta semestra så gott det går när partnern ligger däckad, och han trailade fram över bergen och tog vackra foton. Här är ett sådant exempel där han förutom att fota lysefjorden även fick med en annan av landets specialiteter; bollen! Den säljs lite överallt och vi var inte sena att nappa på den trenden.

När vi sedan anlände med färjan till Stavanger en fredagsmorgon hade vi kommit överens om att åka till sjukhuset med mig på direkten. Det var liksom inte bra ställt. Och mycket riktigt jag hade fått tarmvred igen! Jag kunde först inte riktigt tro att det var sant, jag som just återhämtat mig efter den förra operationen i januari. Redan dagen efter att vi fick besked opererades jag och sen är det som tre veckors töcken. Rena mardrömmen. Sammanfattning: magen reagerade inte som kirurgerna hade hoppats på efter den första operationen ( för mig innebar detta två veckor i smärtlandet, tills läkarna var tvungna att sätta in en epiduralbedövning på mig så att magen bedövades) och efter två veckor beslöt de att de ville operera mig igen. Så det blev så.

Efter 3 veckor på Stavangers universitetsjukhus fick jag flyga privaplan hem. Till Karolinska i Solna. Redan efter 3 dygn där kände jag att min ork och lust började nå bottennivåer och att jag absolut måste komma bort från sjukhus. Från och med nu vårdar jag mig själv! Så blev det också, jag fick min vilja igenom och skrevs ut i söndags, för fyra dagar sedan i skrivande stund.

När jag var lite hade jag en katt.
Han var en riktige kämpe men hamnade också ganska ofta i slagsmål. En gång kom han hem och var helt sargad, benet hängde åt ett onormalt håll, ögat var helt igenblodat och halva örat var borta. Mamma byggde en liten koja åt honom i garderoben och där låg han i två månader och läkte ihop.
Nu är jag som katten. Ligger hemma och läker. Det går långsamt och jag känner inte igen min kropp – jag är så oerhört svag och trött. Men små framsteg görs. Det kommer ta tid men en dag är jag åter mitt gamla jag.

Jag vill tacka tre personer som gjorde mina dagar på sjukhuset i Norge överkomliga. Var och en av dem höll mig sällskap i en vecka.
Niklas: att få vara med den man älskar ger en superkrafter. Som jag skrev till dig en gång, jag kände mig lugn bara av att veta att du var i närheten. Det var som ett kvitto på att vad som än händer så har jag fått uppleva det största – att älska – och den kan ingen kroppslig smärta ta ifrån mig.

Mamma: Jag vet att jag ibland himlar med ögonen och fräser till. Förlåt för att du får ta mitt dåliga humör. Det var helt otroligt skönt att du var med mig när jag hade det så tufft. Det är skönt att ha en förälder nära när man känner sig liten, rädd och maktlös inför det som händer.

Freddy: Att du kom och var med mig var ju helt fantastisk! Du gav mig framtidtro och vi kunde sitta och drömma oss in i projekt som vi vill göra tillsammans. Precis den medicin som jag behövde då, inne på vecka tre på sjukhuset, när tålamodet och orken lätt kan sina. Det är det finaste en vän har gjort för mig – tagit sin semestervecka och sina pengar och lagt på att flyga till ett sjukhus. Tack!!

Så nu har tårarna runnit för flera dagar tror jag….dags att avsluta skrivande för den här gången

hejdå!!