Nu är jag hemma igen efter en vecka i Marbella.
Det var en fin resa där jag kunde vara med och delta på de flesta aktiviteter. Bland annat ägnade vi en dag åt att bestiga berg – Niklas sprang ju så klart upp, löpare som han är, medan resten av familjen gick upp till toppen. Det var så skönt att få använda kroppen. Att inte bara ligga i en soffa med värk. Och jag blev nöjd dagen efter när jag kände träningsvärk i låren.
Ja, resan gick över förväntan, endast en gång var jag tvungen att packa ihop mina prylar på stranden och fly in i en taxi för att väl hemma smälla i mig morfin och sedan vara liggande 1,5 dygn.
Den kvällen var jag lite less – även om jag mått lite bättre så var jag fortfarande begränsad. Som till exempel att inte kunna springa. Niklas och hans syster började ofta morgnarna med att jogga på stranden. Jag gick. Såg hur de varvade mig och försvann bort i horisonten. Och det spratt i mina ben. Det går ju så himla långsamt att gå. Jag ville hänga med ju! Min kropp kan det där egentligen! Vill. Men magen sätter stopp. Jag känner mig ofta i osynk. Allt fungerar ju så bra – jag är stark egentligen – det är bara tarmarna det är fel på och tyvärr påverkar det mig mer än vad jag önskar. Men resten av kroppen är utmärkt material för träning:) Frustrationen av att i många lägen inte kunna använda min kropp som jag vill lindras dock av att jag har en så fantastisk sambo som hjälper mig och som låter mig bryta ihop ibland.
Alltså Niklas, vilken pärla.
Den dagen då jag fick sådan kramp i magen på solstolen följde han med mig på jakten efter en taxi hem. Väl hemma kunde vi skratta trots att jag hade så ont. Morfinet gjorde ju sitt också så klart. Och när jag inte kunde gå ut och titta på ovädret och de stora vågorna, när jag inte fick uppleva vad som hände utanför huset trots att jag var så nyfiken och hade sådan längtan ut, då gjorde han det åt mig. Då gick han ner till stranden och filmade hur vattnet sköljde in och nästan tog solstolarna med sig. Sedan sprang han hem och visade mig. Han plockar med sig världen in till mig. Det är så fint att jag inte kan skriva om det utan att bli rörd till tårar. Jag är lite blödig.
Men det är ett tips jag har till människor som av någon anledning inte kan vara med eller gå ut – de som tvingas stanna hemma fast de helst av allt vill veta vad som händer där ute – er vill jag tipsa om att be en vän, sambo eller familjemedlem att dokumentera det som du missar. Så kan du i alla fall på efterhand få se och drömma dig bort till det som händer. Det är inte samma sak som att vara med, jag vet, men det är i alla fall en påminnelse om att livet fortsätter utanför husets väggar. Och förhoppningsvis är du en del av allt det snabbare än vad du kanske tror?
Träning
Som jag alltid sysslat med i någon form.
Som varit en naturlig del av mitt liv. Men eftersom jag är en prestationsinriktad person har motivation dalat i och med att hälsan sviktar. Ena månaden kan jag träna på och märker resultat – jag orkat mer och blir starkare. För att nästa två veckor vara däckad och inte kunna träna. Så blev jag svag igen.
Nu tränar jag mentalt på att fokusera mer på att bara träna för hälsans skull och inte mäta mina resultat. För ett pass är bättre än inget även om jag inte kan bli en maratonlöpare på det. Som idag, första spinningpasset på 3 veckor. Men lyckan efteråt är intensiv och omedelbar – hur stark eller svag jag än är när jag sätter mig på sadeln så kan jag alltid bli helt slut och skönare känsla får man leta efter! Sen är jag ju också en guldfisk och optimist så någonstans så viskar min själ redan efter första träningspasset:
Nu är du igång igen – nu kör vi – du är ostoppbar!
Guldfisken är en riktigt bra tillgång tror jag. Den ger mig andrum att bara få vara glad och tro på mig själv. Ibland är allt man behöver en paus från tankar och känslor och bara få leva i nuet.
Till dig som kan:
Samla på intryck. Res och upplev. Se saker även i vardagen. Se dem mer intensivt – detaljerna. Spara på minnena. De kan hjälpa dig att orka i tuffare tider.
sjuktstark 