Så, då har jag äntligen klarat av att springa! Första gången på ett halvår. Snacka om att jag fick upp hoppet om att jag kanske ska kunna löpträna igen.
Vi är nu Marbella i en vecka och jag hade inte ens packat med löpskorna eftersom jag inte ville bli besviken. Räknade inte med att klara av att springa med tanke på hur jag mått den senaste veckan. Men vaknade upp och blev lite avis på att Niklas och hans syrra kunde träna både på kvällen och morgonen så jag bestämde mig för att testa. Ilsken över min oförmögna kropp följde jag med Niklas till stranden. Och det gick bra. Så bra att jag fick hybris och sprang flera km i sanden för att sedan gå några kilometer till. Och sen måste man ju också gå hela vägen tillbaka.

Det gjorde ont i mina otränade höfter och ben. Och det tog tid. Typ 5 timmar. Men ingenting kan övervinna känslan av lycka när något jag längtat efter så mycket kommit åter . Lyckan att få delta. Att kunna vara ute på stranden. Jag gick och samlade på intryck: dofter av solkräm, ljudet av vågor, känslan av skavsår och de vackra vyerna. Samlade så intensivt jag bara kunde för att sedan plocka fram minnena de dagarna då jag åter är fast i hemmet.

Inte nog med att jag mått mycket bättre och att det möjliggjort mer aktivitet. Jag har även kunnat äta mer. SÅ jäkla skönt, gott och socialt upplyftande. Starkt jobbat av hälsan att kicka in precis inför den här resan. Tackar!!