Att börja leva är att börja dö.
Döden lever i allt som växer.
att leva med den är en förutsättning.

/Claes Andesson

De senaste veckorna har jag mått sämre. Ja, helt ärligt de senaste halvåret har jag mått sämre. Magen har förändrats efter operationen – det har inte blivit bättre och det verkar heller inte som att det kommer bli det.
Det är som att få ett slag i ansiktet.
Jag som jobbat så hårt med att hantera alla tankar kring sjukdom och min framtid.
Jag som anpassat mig så mycket efter den genom att t.ex byta yrke och utbildning, planera mina dagar så att jag vissa dagar måste vila och ligga med droppen i 6 timmar etc. Jag som lärt mig att jag får åka in till akuten ibland.

Allt det hade börjat sjunka in. Det var inte så att jag var helt klar med sorgearbetet av att inte ha en fullt fungerande kropp. Jag var inte helt färdig med att acceptera att jag inte fullt ut har kontroll på sjukdomen. Men jag hade kommit en lång väg i det arbetet.

Så plötsligt händer det som jag absolut inte var beredd på – jag får tarmvred och efterskalven av operationen gör att jag sjunker flera steg på häslotrappan. Den fysiska försämringen som jag trodde skulle ta kanske 10-15 år gick på 1 vecka.

Och vips så var den existentiella krisen igång. Igen. Starkare än någonsin.

Och vips så ligger jag i soffan och undrar vem jag är när jag inte kan prestera?
Och då menar jag verkligen INTE KAN PRESTERA.
Vissa dagar ingenting.
Klara inte av att tvätta.
Inte av att gå att handla.
Eller så är det precis bara det jag klarar en dag.

Och vips så var tankarna på att förlika sig med att dö här.
Vi ska ju alla den vägen vandra.
Så varför gör det så ont att tänkta på att jag ska dö?
Sorgen ligger nog i att relationer avslutas.
Att tas ifrån sina nära och kära.
Ska vi ALDRIG mer mötas?
Får jag ALDRIG mer kyssa dig?
Aldrig mer hålla mina föräldrars händer?
Aldrig mer skratta med mina vänner?

Det gör så ont att tänka på det.
Det gör så jävla ont att tänka på det!

Och nu kommer jag skriva om något som jag vet gör så ont för mina anhöriga att läsa. Så om du är en av dem utfärdar jag en VARNING.

Samtidigt tycker jag det är viktigt att våga prata om för att inte skuld belägga sjuka människor när de har den har typen av tankar.

Det handlar om livet och dess värde. Och när det inte är värt längre. Jag måste nog ändå få säga att jag inte tycker att bara livet i sig har ett inneboende värde som gör att det är värt att leva hur omständigheterna än ser ut. Jag kan verkligen förstå personer som är riktigt sjuka, där funktion efter funktion skalats bort och det som återstår är smärtor, att dessa personer kan välja att avluta sina liv det tycker jag inte är konstigt. Och vi måste våga prata om det. Inte ta livet som något självklart och inte heller ta valet av att leva som självklart. Inte lägga locket på och tycka att det är egoistiskt att en människa inte orkar mer. Lyssna istället och försök att sätt dig in i den personens liv. Kanske kan det till och med vara så att den sjuka känner att den är en sådan börda för de anhöriga att den vill ”befria” dem. Så kan jag känna ibland. Jag kan ibland önska att det skulle finnas en knapp som jag fick trycka på för att försvinna från denna jord och likaså minnet av mig hos mina anhöriga. Den knappen finns ju inte och därför kämpar nog många, liksom jag, vidare med livet längre än vad de annars gjort. De lever för sina anhöriga.

 

Här vill jag passa på att tipsa om ett radioprogram som jag lyssnat på så många gånger: Petra Medes sommarprat år 2009. Där berättar hon om de ohyggliga smärtorna som drabbade henne som 19 åring. Plötsligt och obarmhärtigt hände något med hennes rygg under en balettträning. Och hur hon sedan hade dessa smärtor och låg hemma hos sina förändrar, sjukskriven, i 14 år! Från att ha varit en lovande ballerina till att ligga i soffan med värk utan att få svar på vad det var för fel på ryggen. Läkare fick komma hem till henne dagligen med morfin injektioner eftersom smärtan var så stark. Hon berättar att anledningen till att hon orkade leva vidare var för att hon inte kunde lämna sina anhöriga. Hon kämpade med att fortsätta leva många gånger för deras skull.

Om Petra klarade 14 år på soffan, då klarar jag några veckor, brukar jag tänka när jag deppar ner mig. Hennes historia kan verkligen inbringa hopp!

Det är viktigt att säga att jag inte på något sätt är döende.
Jag är inte självmordsbenägen heller.
Jag har en sjukdom som kraftig försämrat mig och som har en dödlig utgång. Men döden är inte här och nu. Men tankarna på döden kommer och jag tror de måste få göra det. Hade så gärna önskat att jag skulle slippa ha den här typen av tankar som 30 åring men nu är det som det är och jag ska i alla fall vara ärligt med det så att jag inte bidrar till att öka skammen kring detta ämne.

Ta hand om varandra!

/Inéz