Hej!
Lite tyst från mig ett tag, dels för att jag haft mycket att göra men också för att jag gått in i ett skov, eller i alla fall en period med mycket mer värk.
Den energin jag har haft har gått åt till måsten och vila. Plus att jag kanske inte känner att jag har så mycket att dela med mig av de dagar då jag mest ligger i soffan och vilar av mig värken. Men eftersom jag vill att ni ska få en inblick i hur livet med kronisk intestinal pseudoobstruktion kan se ut så antar jag att även vissa soffdagar kommer få inkluderas i bloggen:)
Men det har inte bara varit soffan för min del ändå.
I fredags firade jag och Niklas att vi varit tillsammans i två år!! Det hade vi planerat att göra med en middag på restaurang Solstugan (där vår första dejt gick av stapeln). Jag kämpade mot kroppen. Hade redan haft svårare problem i några dagar, bland annat blivit tvungen att ta morfin för att klara av mina sista timmar på jobbet kvällen innan. Därför vilade jag hemma hela fredagen, ville ju inte riskera att pressa kroppen så att jag skulle få ont på kvällen. Men trots mina försök med inplanerad vila och att knappt äta under dagen hade jag värk vid kl. 17 tiden då det började närma sig avfärd. Niklas var på jobbet och vi skulle mötas upp på restaurangen.
Jag ville inte komma som en framåt böjd ostbåge (så ser jag ut när jag har värk eftersom jag inte kan stå rakt).
Jag ville inte att våran dag skulle bli inställd.
Jag ville inte ens erkänna för honom att jag hade ont.
Så jag tog en halv morfinsupp.

Det hjälpte inte mycket men jag kunde i alla fall stå rakt och sitta rakt första timmen. Och bara det, att få delta, att få skratta tillsammans, att få äta och dricka gott, att få vara ute men framför allt att få fira vår kärlek gjorde kvällen värd att minnas.
Värken eskalerade dock och timme två kunde jag inte längre sitta normalt på stolen (det blir svårt att maskera smärtan då) så motvilligt var jag tvungen att erkänna att jag hade värk.  Jag gick så in på toa för att fylla på med morfin.
Men efter någon halvtimme till gick det inte längre – jag behövde lägga mig ner och det är inte så lätt på en fullproppad restaurang.
Niklas fick beställa en taxi och jag gick ut från restaurangen som en framåt böjd ostbåge.

Men väl i taxin fick jag ligga ner med huvudet i Niklas knä och värken började släppa. Så när vi kom hem orkade jag till och med gå och kasta soporna. Frivilligt. Det var mitt förslag. Tänk att bara en sådan grej kan kännas värdefull; att gemensamt gå iväg och sortera soporna. Bara för att jag inte kunde det några minuter tidigare.
Sen tände vi ljus, gjorde te och tittade på film. Tätt ihopslingrade med vetekudden mellan oss.

Även om smärtan till viss del kom att påverka oss den här kvällen – om inte den hade funnits hade vi stannat längre på restaurangen, och vem vet kanske gått vidare, så påverkade den inte våra humör. Ibland måste man anpassa sig men jag tror båda börjar bli rätt vana och vi tar det som det kommer.
Det blev en vacker kväll trots allt!

Sen la min kropp ner i två dygn. Har haft svårt att stå i mer än några minuter. Då har smärtan ökat i intensitet i ilfart och dragit min kropp samman. Oron som jag känner när jag blir så här dålig flera dagar i sträck är stor. Bara en sådan sak som att jag inte kunde gå till jobbet igår p.g.a. värken påvekar mig mycket. Hur kommer framtiden se ut för mig? Hur ska min kropp må? Om den ska fortsätta så här klarar jag ju knappt något jobb alls! Hur ska jag försörja mig? Hur ska jag må då av att inte känna att jag kan påverka min ekonomiska situation som kommer vara körd i botten av att leva på bidrag?? Det föder mycket ilska inom mig att känna mig så svag i kroppen och maktlös inför det.
Har fått boka in en tid för att sätta nål nu så att jag kan ha dropp. Har ju så svårt att äta eftersom jag får kramper i magen.
Men så vaknade jag idag och kunde stå rakt. Och då jäklans gäller det att passa på. Så nu sitter jag på ett cafe inne i stan och skriver, Njuter av att kunna få delta – att kunna röra mig fritt och vara bland människor igen. Hejdå soffan på ett tag!
Håller tummarna för att mitt mående kan hålla sig så här nu så att jag kan få ladda på med energi.

Annars har jag en del plugg att göra..matte och botanik står på schemat. Och jag är mitt uppe i mitt projekt med podden. Letar nu efter unga vuxna som blivit sjuka. Känns otroligt spännande att se om jag hittar någon/några och jag ser verkligen fram emot att få höra deras historier..Ni läsare får gärna tipsa mig om ni vet någon person som kanske skulle vilja vara med i podden.  Intagningskriteriet är då att den ska ha en sjukdom… Hör av er till mig på: saltic@hotmail.com

Önskar er alla en bra start på den här veckan!