Jag har insett hur bra skrivande är för mig. Hur mycket jag tycker om att få uttrycka mig i skrift. Att det hjälper mig att gå tillbaka i tiden och minnas. Det jag skriver om idag är hur jag mådde, tänkte och kände för ca 3 år sedan, då när jag precis fått diagnos.

Det kan inte vara sant!
Det värsta får inte vara sanningen
Ska jag ALDRIG bli frisk?
Kommer sjukdomen ALDRIG gå över?
Det kommer ALDRIG lösa sig
Och det är inte vilken sjukdom som helst, det är en dödlig sjukdom där man successivt försämras

Det kan inte vara sant!
Jag kan inte ta in det
Ändå orkar jag knappt med dagarna
För det sipprar in
Pö om pö når informationen min hjärna
Jag hör vad du sagt och jag springer därifrån
Står kvar en kort stund men sen kutar jag
FLYR

Att vara ledig många timmar i sträck är svårt
Då attackerar tankarna
Meningslösheten sköljer in
Tsunami
Om jag ska bli sådär dålig så spelar ingenting någon roll mer
Hur ska jag leva vidare med det här?
Hur ska jag kunna bli lycklig igen?
Rastlös och stressad när andra njuter
Ledigheten är svår för mig

 

På väg till gruppterapin
Promenaden går över Solna kyrkogård
Jag tittar på gravarna och förbereder mig inför döden
Att ligga bredvid gammelfarmor
Det river inom mig
Jag är inte redo!
I lurarna lyssnar jag på Vivaldis sommar
Sätt på stycket innan du läser vidare
På hög volym
Och hör hur dramatisk den är

Jag såg tonerna som en sammanfattning av mitt liv
Jag grät och lät musiken få mig att våga möta mina djupaste rädslor

Vart vore jag utan det stycket?
Varje gång jag hör det har jag svårt att hålla tårarna tillbaka
Förlösande gråt
Jag hoppas jag en dag ska kunna spela den på fiol

Vivladi – din musik har varit den bästa av alla terapier!