Det är så mycket som hänt den sista veckan och så många tankar och känslor att jag nog får jobba hårt för att hålla dagens inlägg inom rimliga gränser. Att inlägget inte ska bli för långt alltså. Inte att det jag skriver ska hållas inom rimliga gränser för det kan ni glömma. Verkligheten är gränsdragaren här och den gör ju lite som den vill har jag märkt.
Så vad har hänt under veckan?
1. Hälsotillståndet gick ner i en dipp förra fredagen.
2. Hälsotillståndet förblev nedsatt hela helgen
3. Hälsotillståndet förvärrades akut under natten mån-tis
4. Hälsotillståndet blev ännu värre på tisdagen och jag åkte till akuten
5. Efter att ha varit inlagg en natt och sovit av mig morfin-huvudvärken en dag var hela min planering inför tentan (som var redan dagen efter) förstörd
6. Jag gjorde tentan ändå
7. Jag klarade tentan
Nu sitter jag på balkongen, en solig fredag, posttentamen tom som man kan bli efter en kraftansträngning, där de senaste veckorna haft ett så tydligt fokus. När målet väl är nått är det lätt att en tomhet infinner sig.
Men jag är också posttentamen helt jäkla stolt och lycklig över att jag ändå gjorde det och (tror jag iaf) klarade det!! För det mina damer och herrar, har inte varit min bästa vecka. Låångt ifrån. Och jag, mina damer och herrar (och könsneutrala givetvis) brukar ha en tendens att lägga mycket av ansvaret till mina tentamina framgångar just på den sista veckan innan prov. Så jag är extremt sårbar där, händer något då kan man med ganska stor sannolikhet spåra det i mina allt för förvirrade svar.
Det började med att magen gjorde ont och kändes annorlunda redan i fredags. Jag är ju van att ha ont i magen, det är ju inte det, men det här var högre upp och lite intensivare än vanligt. Plus att det aldrig riktigt gav vika. Men jag var på jobbet och ville ju inte behöva gå hem från mitt arbetspass, så blev tvungen att ta morfin. Det resulterade i att jag mådde prima fram till kl 21.00. Då dalade humöret medan värken tilltog. En klassisk gungbrädeeffekt. Två gånger den natten akutspydde jag. Att spy p.g.a. morfin är något i särklass. Det är liksom inte det här ”jag mår lite illa kanske borde kräkas, testar och ställer mig över toan och ser om det går”. Det är:
NU KOMMER DET!
Det trycker på med sådan intensitet att man omöjligt kan hålla tillbaka.
Sen fortskred helgen och jag var liksom lite ömt och svullet i magen. Hade vissa timmar svårt att stå. Jaha, tänkte jag, det här känner jag igen, det är ju den gamla räven bukspottskörtelinflammation som har kommit på besök!! (hade det 3 gånger förra året, av oklar anledning). Den brukar ju kännas så här, högre upp i buken och lite mer ömmande karaktär. Men inte ville jag springa på sjukan i onödan inte, det räcker med all tid jag redan lagt innanför dessa väggar. Så jag avvaktade.
Så kom natten till tisdag. Herrejäklar vad jag fick ont. Högt upp i magen var det kramp. Jag blev tvungen att ta till morfin. Skulle ju upp och jobba också.
Morfinet gjorde sitt och jag hoppades på att det nu var över. Efter att ha pratat med min arbetsgivare så kom vi fram till att jag skulle göra ett försök – jag åkte till jobbet med två spypåsar i jackfickan (ni vet det fanns ju risk för att morfinspyan skulle slå till, och den vet ni ju nu hur obarmhärtig den är).
Mina arbetsmässiga prestationer den dagen var kanske inte av högsta kvalité och vid kl 14 hade morfinet i snabb takt börjat rinna ur kroppen och värken tillta. Och det var den sortens värk som inte molar eller låter mig fortsätta med aktiviteten jag hade planerat. Det var värken som tar över. Därför fick jag sluta mitt arbetspass redan kl 15 och lägga mig i baksätet av en taxi.
Destination: SÖS akutmottagning.
Nu kommer jag korta ner allt något extremt och sammanfatta akutbesöket samt natten som inlagd med orden:
Helt ok efter omständigheterna. Det betyder: jag fick morfin snabbt och läkare och sjuksköterskor som lyssnade och tog mig på allvar.
Det visade sig att jag inte hade pankreatit.
Men så bra, kanske du tänker.
Det gjorde inte jag. För om det är något som är svårhanterligt så är det att uppleva att jag inte har kontroll och förståelse för vad som händer i min kropp här och nu. Det gör det svårt att planera framtiden och framkallar massa jobbiga tankar och känslor.
Hur som helst så fick jag en nål insatt i min subkutana venport och behöver nu ta dropp varje natt eftersom jag hr så svårt att äta utan att få ont.
Jag mår oftast bra på morgnarna och förmiddagarna men sen går det utför. Värken kommer i ryggen och magen. Nu håller jag tummar och tår för att den ska minska i och med att jag minskar mitt födointag!! Det är mitt ända sätt att kontrollera smärtan.
Så vill jag ta upp en till händelse denna veckan. Jag var med Niklas på mingel och festligheter eftersom att en vän (Miranda Kvist) har släppt en bok. Stort grattis till henne – vilken prestation och jag bläddrade i den lite snabbt igår och tycker den verkar bjuda på massa fina, spännande berättelser och tips.
Men det jag vill ta upp är en jobbig känsla. Skamfull. Mörk.
Avundsjuka
med inslag av ensamhet.
Jag tror jag skapar min egen ensamhet. Ibland när jag är bland människor och små tjattrar kan jag liksom tänka: ni har ingen aning! Det är som att jag ser mig själv spela i en helt egen liga. Som att jag inte tillhör resten av sällskapet. Jag tror det grundar sig i att jag jobbar så hårt med att inte jämföra mig med andra. skulle jag göra det går jag under. Jag jämför mig med mig själv. Det är liksom det mantrat jag levt efter sen jag fick min sjukdom. Det finns ingen poäng med att jämföra sig med någon annan.
Och det är lättare att inte mäta sig med någon annan när man är ensam.
Men igår kväll stod jag där, mitt bland kanske 70 andra människor, vars största intresse var löpning och upplevelser. En krets som jag också varit en del av och som jag så gärna skulle vilja delta i. Där samtalet naturligtvis kretsar kring löpning, skador och senaste tävlingen. Och jag hade värk i ryggen och svårigheter att stå. Inte kunnat äta under dagen och orolig inför framtiden.
I dessa lägen är den svårt att inte låta avundsjukan sippra fram.
Att inte jämföra sig med andra som har precis det som jag längtar efter så mycket. De har inte bara löpningen – de är milslångt ifrån att ha en hälsa som är så besvärlig som min.
Och jag står där och vill på ett sätt att alla ska veta precis hur jag har det. Men samtidigt ska ingen se mig som sjuk.
Realistiskt va!
Hur som helst är jag nöjd att jag gick dit. Jag måste få uppleva alla känslor och tankar som dyker upp och det gör jag bäst genom att utsätta mig för sådana här typer av situationer. Det gör mig mer allert och medveten om processer som händer i mig och det ger mig en möjlighet att styra mina tankar och handlingar i rätt riktning – imorgon ska jag vara support åt både min sambo och närmsta vän som ska springa lopp=) Och jag lovar er, jag ska göra det med glädje!
Innan jag avslutar skrivandet för idag vill jag be dig som springer om några saker:
Fortsätt springa
Spring som att det inte var en självklarhet
Föreställ dig hur det kan tas ifrån dig
Och hämta kraft och styrka i det
För här och nu kan du springa
Låta svetten smeka din panna
Adrenalinet och pulsen öka
Lyssna på din andning
Flåset
Omfamna din kropp och ge den kärlek
Den är fantastisk
Och fortsätt springa för att du kan!
Go helg på er alla!!
sjuktstark 