Bostadsmarknaden i Stockholm är ju helt galen – har man inte föräldrar som kan gå in med handpenning så tar det många år innan man ens har chans att köpa en lägenhet. Och för en person som i perioder är sjukskriven ser det inte ljust ut. Därmed sagt så har det inte sett så ljust ut för mig. Jag har ju nu haft turen att min sambo redan hade en lägenhet så att vi tillsammans kan köpa en ny i Hammarbyhöjden. Det är en oerhörd trygghet för mig att äntligen äga en bostad.

Något av det absolut mest stressande och svåra att hantera som en följd av sjukskrivning är dess effekter på ekonomin. Det är liksom inte så fett. Det är liksom ganska jävla framtidbegränsande. Drömmar går i krasch. Och det finns inget sätt att påverka det. Och det är just det – att inte kunna påverka sin situation – som gör det så svårt att acceptera. Och här bör tilläggas att när jag blir sämre har det varit oklart om jag någonsin kommer att bli bättre. Det innebär alltså att min ekonomi har gått i botten för att eventuellt alltid förbli där. Det har inte varit en tillfällig sjukskrivning på tre månader som bara kommer en gång och som sedan inte återkommer. Då kanske man till och med kan njuta lite av att vara ”ledig”. När jag varit sjuk har framtiden varit oviss och det har inte funnit utrymme för att tycka att det är skönt att slippa jobba. Det har bara varit ångest över att inte kunna vara på jobbet. Jag har då inte önskat mig något mer än att vara arbetsför. jo, frisk förresten men det går ju hand i hand.

Kanske kan det vara svårt att som frisk förstå hur tufft det är att hamna i en situation där man är beroende av Försäkringskassan. För mig innebar det att jag inte hade råd att bo kvar i centrala Stockholm utan fick bo inneboende hos en väns föräldrar. 29 år och utan ekonomiska muskler att betala en normal hyra. Ett ganska hårt slag speciellt eftersom jag sett framför mig något helt annat (typ karriär och fet lön) Och jag var van att jobba mycket, jag började redan som 15 åring jobba som simlärare och har sedan dess fortsatt så . Att jobba alltså. Ofta mer än mina jämnåriga. Och det gav mig frihet – tog pengarna slut jobbade jag mer. Enkel ekvation.

Men som sjukskriven faller allt som ett korthus. På minsta möjliga dineros ska man klara sig. Och har man inte råd med hyran så förstår ni ju att det inte finns så många slantar kvar till annat…Resultatet av tid i kombination med inga pengar, värk och en oviss framtid: en rätt svårhanterbar vardag. Önskar jag ingen!!

Så idag har jag varit väl medveten om att ingenting är en självklarhet, varken bostad, hälsa eller pengar. Och kärlek. Skriver mer om den en annan gång. Men den har inte varit självklar. När jag fick min diagnos hade jag svårt att se att någon någonsin skulle våga satsa på mig – bli kär i mig.

Det är en lyx att jag idag har kunnat trosa runt och titta på nya möbler med min älskade Niklas. Vi har letat soffbord tills mitt tålamod nästan försvann (det krävs inte så mycket för det tyvärr).